Läkare i kris och konflikt

Nicholas Gray arbetar som akutläkare på Capio Sankt Görans Sjukhus i Stockholm. Han har bott i Sverige sedan 2014 och är ursprungligen från Australien. Hans erfarenheter från kris- och kon-fliktområden har berikat honom såväl professionellt som privat. Han upplever att han har blivit mer flexibel i sin yrkesutövning då de utsatta miljöerna tränar läkaren på att lösa medicinska problem med begränsade resurser.

Understödja samhället vid naturkatastrofer

Under sin tid i den australiensiska försvarsmakten åkte han iväg på utlandstjänstgöring i Afghanistan och Kuwait i några omgångar. Han fick också ta del av civila kriser, översvämningar hemma i Australien och fattigdom i Tanzania.

"Man har sitt ABCDE att följa och en uppgift att lösa"

”Naturkatastrofer är förhållandevis vanligt i Australien. Som läkare bistår man mest med enklare akutsjukvård när människor har svårt att ta sig till sjukhuset och med att evakuera patienter från sjukvårdsinrättningar i områden där infrastruktur och basala samhällsfunktioner slagits ut. Ibland behöver militären stödja den lokala sjukvården temporärt med fältsjukhus eller sjukvårdsmaterial. Men det stora jobbet gör logistikerna och ingenjörerna för att få i gång samhället igen”, berättar Nicholas.

Sjukvård i skyddsrum

Arbetet i konfliktzonerna var varierande. På militärbasen bedrevs all sjukvård i skyddsrum byggda för att stå emot tungt artilleri. Där bedrevs också en primärvårdsenhet för internationella militärer och en stor del av uppdraget gick ut på att utveckla den lokala sjukvården. Han var traumajour dygnet runt. På plats fanns två traumateam med möjlighet att operera akut samt enstaka vårdplatser för lättare skador och övervakning, i väntan på transport till en mer avancerad sjukvårdsenhet.

”I konfliktområdena var det värsta att se barn och djur ta skada, som inte själva hade valt att vara kvar i området eller ta del i konflikten. Som läkare tog vi också hand om militärens skadade hundar. Det var jag oförberedd på. Men man klarar det genom att fokusera på uppgiften och tanken på att man gör skillnad för den skadade individen blir en typ av tröst. Det kanske låter konstigt, men det blir också någon form av vardag att blodet sprutar och att hemgjorda landminor skadar armar och ben. Man har sitt ABCDE att följa och en uppgift att lösa”, berättar Nicholas vidare.

"Nu var det i alla fall ingen som försökte döda mig"

Successiv återanpassning motverkar etisk chock

Att drabbas av etisk chock när man väl är hemma igen är inte ovanligt för de som tjänstgjort utomlands. Den militära organisationen jobbar mycket med att motverka negativa reaktioner och återanpassa individen under ordnade former efter hemkomsten. Exempelvis får man bo kvar på en militärbas ett tag efter att man kommit tillbaka för att den kulturella krocken inte ska bli för stor. 

”Den största svårigheten jag haft att återanpassa mig var faktiskt inte efter att ha tjänstgjort i en konfliktzon, utan när jag kom hem från en civil tjänstgöring i Tanzania. Landet är fattigt och har varit det länge. Det var svårt att hantera att så många människor dog av åtgärdbara orsaker. Att barnen sannolikt hade överlevt om föräldrarna tjänat några kronor mer och kunnat betala för malariabehandlingen någon dag tidigare. Det var svårt att hantera när jag väl kom hem.” 

Situationen hemma och borta går inte att jämföra

Kontrasten mellan livet som läkare i en krigszon och att vara läkare på en västerländsk akutmottagning är stor. På frågan om det är svårt att hantera banaliteter och missnöjda patienter i den västerländska miljön är svaret solklart:

”Det är helt olika kontexter, det blir inte jämförbart. Man får även hjälp med att anpassa sig till vad som är normalt i sjukvården när man kommer hem igen. I en krigszon är det normalt att flertalet människor skadas bortom räddning varje dag. I Sverige är det inte det. Jag går inte runt och irri-terar mig på gnälliga patienter här hemma trots mina erfarenheter av krigstrauman och mänskligt lidande. Man måste utgå från patientens erfarenheter, inte sina egna”, berättar Nicholas för Moderna Läkare.

"Man måste utgå från patientens erfarenheter, inte sina egna"

Blivit stresstålig

Utöver att ha fått utveckla sina färdigheter i trauma-omhändertagande och sätta fler pleuradrän, tourniqueter och akutintubera fler patienter än vad man vanligtvis får göra på svenska akutmottagningar, upplever han framför allt att hans referens-ramar kring stress har förskjutits, och det till det bättre.

”Även om man har en jättejobbig natt här hemma med massor av opåtittade högriskpatienter, så vet jag att det alltid kan vara värre. En superstressig natt här hemma är fortfarande inte lika jobbig som ett tufft pass i en krigszon. Det ger viss trygghet.”

När pandemin drog in över Sverige kände Nicholas, likt många andra i vården, oro för sin och sin familjs säkerhet. Hans tidigare erfarenheter av att jobba under osäkra förhållanden gav honom mod.

”Det var helt rimligt att vara rädd. Vi visste ju inte så mycket om viruset. Men jag tänkte på att det inte var första gången som jag jobbade med fara för mitt liv. Nu var det ju i alla fall ingen som försökte döda mig.”

Åk med etablerade organisationer

Är man intresserad av att arbeta i kris- och kon-fliktområden rekommenderar Nicholas att man kontaktar etablerade organisationer såsom Läkare utan gränser eller Läkarbanken med väl utvecklade säkerhetsorganisationer. Att åka i väg utan en organisation i ryggen är inte att rekommendera: man riskerar att hamna i farliga situationer utan nödvändiga, lokala kontakter. De stora organisationerna jobbar också strategiskt med att bygga upp sjukvården i landet. 

”Man ska bidra till något som håller i längden. Det hjälper inte att åka ner och jobba för något som faller ihop som ett korthus när man ger sig av.” •