”Det är väldigt roligt att få leda och driva kliniska forskningsprojekt och att bygga upp forskningsmiljöer som erbjuder verktyg för att kunna göra detta”, säger professor Catarina Almqvist Malmros.
Som professor i klinisk epidemiologi vid Karolinska institutet driver Catarina forskning inom barnastma och allergier. Parallellt med detta är hon kliniskt verksam som barnläkare och barn- och ungdomsallergolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
”Det är en tydlig fördel att ha erfarenhet av det kliniska arbetet när man bedriver forskning. Man får förståelse för vad som är kliniskt relevanta frågeställningar och hur de nyfunna kunskaperna kan tillämpas i klinisk praxis”, säger hon.
Det ledarskap som man förväntas utöva i rollen som professor har sina särskilda utmaningar. Man förväntas utforma idéer och söka anslag för dem. Sedan ska man driva projekten ända in i mål och slutligen publicera sina fynd. Därutöver har professorerna ansvar för undervisning och handledning av doktorander.
Ställer krav på flexibilitet
”Det är väldigt roligt, men det är samtidigt väldigt omfattande. Professorsrollen är som ett projektledarjobb. Man måste ständigt hålla koll på vad som sker inom forskningsfältet, för att veta om de egna studierna är relevanta och nyskapande. Utöver den egna forskningen har man dessutom ofta sidouppdrag, som att vara opponent eller bedöma andras ansökningar”, säger Catarina, och fortsätter:
”Inom forskningen kan det hända att saker går i stå, som till exempel att man inte lyckas rekrytera ett tillräckligt patientunderlag till sin studie, eller att etikansökan avslås. Då måste man som ledare ta problemen i beaktande och försöka lösa det. Man måste vara lösningsfokuserad.”
"Det är en tydlig fördel att ha erfarenhet av det kliniska arbetet när man bedriver forskning"
Skulle du säga att det innebär en större frihet att vara ledare inom akademin än inom kliniken, med tanke på den ekonomiskt pressade situation som ofta råder inom sjukvården?
”Det är en bra fråga som är svår att besvara. Även som professor är man begränsad av budget och har ett ansvar för forskningspersonal, doktorander och postdocs. Möjligen finns en skillnad i att man inte i samma utsträckning får plötsliga sparuppdrag på sig, och man behöver aldrig hantera en vårdplatskris. Inom forskningen kan jag givetvis också få in mindre medel än jag har ansökt om, men då har jag ofta möjlighet att justera för detta inom ramen för mina projekt. Jag är väldigt noga med att ha en horisont på några år, och det finns en frihet i att hitta på spännande projekt som löper över längre tid.”
Åren utomlands gav mersmak
Catarina Almqvist Malmros bana inom akademin började redan då hon var nyexaminerad läkare.
Genom ett vikariat på S:t Görans barnsjukhus inför AT öppnades dörren till en doktorandtjänst. Projektet fortlöpte parallellt med att hon gjorde sin ST, vilket innebar forskningsledigt i perioder.
”Jag disputerade för 20 år sedan och därefter gjorde jag en treårig postdoc i Sydney. När jag sedan kom tillbaka därifrån kände jag mig redo för att driva egna studier, ta ledarskapsuppdrag och handleda
studenter och egna doktorander. På det sättet byggde jag upp en forskargrupp”, säger Catarina.
"Efter ett tag insåg jag att flexibiliteten och kreativiteten i forskningen var en fördel, inte minst som småbarnsförälder."
Catarina beskriver åren som doktorand och postdoc som viktiga milstolpar som lärde henne vikten av att stora studier utförs i projektform, inom team med tydliga roller, budget och tidsplaner. I början av doktorandtiden var det dock ingen självklarhet för Catarina att hon skulle fortsätta inom akademin under resten av sin karriär:
”När jag startade forskningen hade jag nog inte så mycket förståelse för var jag skulle hamna så småningom. Men efter ett tag insåg jag att flexibiliteten och kreativiteten i forskningen var en fördel, inte minst som småbarnsförälder. Det var möjligt att förverkliga mina forskningsidéer och dessutom kunna hämta barnen på förskolan, i stället för att ständigt jobba åtta till fem, plus jourer. Det fanns en frihet som gav utrymme för kreativiteten att växa.”
Vad skulle du vilja säga till en ung läkare som funderar på att ge sig in i den akademiska världen, men inte riktigt vet vad det kommer att leda fram till?
”Jag brukar säga till alla studenter och unga kollegor jag möter att de förmodligen kommer arbeta kliniskt under många decennier, och det är en lång tid. Det är därför väldigt roligt att få möjligheten att leda och driva projekt av ren nyfikenhet, en chans man bör ta vara på. Våga ta kontakt med någon som är verksam inom ett område som du finner extra intressant!”
