Spelar det någon roll?

Som ordförande i SYLF Göteborg kastas jag ofta mellan hopp och förtvivlan. Det kanske många av er andra känner igen er i; fackligt arbete kan vara väldigt roligt och givande, men även tradigt och ångestskapande.

I Göteborg är vi en ganska liten styrelse som trots detta fungerar väldigt väl. Det är personer som tar sitt engagemang på stort allvar och de är en stor del i att göra SYLF-uppdraget så roligt som det faktiskt är. Det finns oerhört mycket att arbeta med och ibland kan det kännas oöverstigligt, men då är det samarbetet och utbytet i styrelsen som motiverar mig att fortsätta jobba. Det var trots allt en motion från en styrelse jag tidigare satt i som bidrog till att underläkare före AT idag har krav på handledare. Arbetet vi lägger ned leder faktiskt någonstans.

De flesta som känner mig vet att jag brinner för våra yngsta kollegors villkor och arbetsmiljö. Anledningen till att jag själv engagerade mig var att jag insåg att jag som vikarierande underläkare hade mer ansvar och lägre lön än mina AT-kollegor – och dessutom ingen handledare. Därför ville jag se till att alla icke-legitimerade underläkare som kom efter mig skulle få bättre arbetsvillkor än de jag hade. 

Ibland kan det vara lätt att fastna i allt som fortfarande behöver förbättras

På ett sjukhus där underläkare före AT inte får möjlighet att förhandla sin ingångslön, där ST-läkare jobbar stenhårt med höga krav på (obetald) forskning, där nya specialister inte får lov att för­handla sin specialistlön, finns det mycket kvar att göra. Sahlgrenska Universitetssjukhuset är Norra Europas största sjukhus, splittrat mellan minst tre tomter som ibland har väldigt lite samröre med varandra. Min egen klinik är så stor att vi skickar remisser mellan teamen. HR i Västra Götalands­regionen (VGR) har dessutom en helt egen paral­lell verksamhet som allt mer rör sig mot att ta beslut regionalt, utan kontroll eller insyn från oss i verk­samheterna. Hur kan vi som fackliga göra någon
skillnad över huvud taget i denna kolossverksam­het? Det funderar jag på ibland. 

En stor fråga just nu handlar om omvårdnads­under­läkares vara eller icke-vara. Jag är glad över att både Läkarförbundet och Vårdförbundet tycker att denna anställningsform inte skall få existera, och att frågan i sig har blivit något alla delar av Läkarförbundet i VGR jobbar med. Vi har däremot mycket kvar att arbeta med när vår HR-ledning säger att det är bra när underläkare bara arbetar med omvårdnad och inte har några planer på att minska på denna anställningsform.

Precis som en nattjour på vår ortopedakut, känns mitt fackliga arbete ofta som ett sisyfosarbete. Trots det vill jag fortsätta arbeta för våra frågor, och då främst för våra yngsta kollegor. 

Skall vi då bara räkna våra vinster, eller är det arbetet som räknas mest? Ibland kan det vara lätt att fastna i allt som fortfarande behöver förbättras, och glöm­ma bort allt det som vårt arbete faktiskt medfört. 

Det är därför jag tror att samarbetet mellan alla oss i SYLF är så viktigt. När min egen motivation tryter känns det oerhört bra att andra finns där så att vi kan växeldra och tillsammans göra våra kollegors arbetsliv lite bättre