Den värdefulla studierektorn

När vi sökte efter studierektorer att intervjua hörde flera personer av sig och talade varmt om dig och ditt studierektorskap! Men hur ser din bakgrund ut, och hur kom det sig att du blev studie­rektor från första början? 

Jag är en 51-årig distriktsläkare som är uppvuxen i Skåne och Småland, men via läkarstudier i Umeå hamnade jag slutligen i Piteå där jag blivit kvar ända till idag. Under ett antal år var jag verksamhetschef för en vårdcentral och jourcentral, men hela tiden bar jag med mig ett starkt utbildningsintresse. Någonstans kring 2017 dök chansen upp att bli AT-studierektor för primärvården i Piteå, vilket jag då givetvis nappade på! 

Hur väcktes ditt intresse för undervisning?

Jag har alltid tyckt om undervisning och klinisk handledning och ser att det finns stora likheter mellan kollegial handledning och patientmöten när det gäller att kunna förklara och förtydliga medicinska resonemang. Därför har det alltid varit väldigt tilltalande och utmanande att hitta vägar för att utvecklas som handledare och läkare. 

Det finns stora lik­heter mellan kollegial handledning och patient­möten

Hur ser rollen som studierektor ut – vad gör man egentligen? 

Arbetet som studierektor vilar i mångt och myck­et på två ben. Dels det rent administrativa och kunskapsstyrda – man ska se till att utbildningen fungerar och att AT-läkarna ges förutsättningar att nå målen. Den biten består mycket av planering och kontakt med föreläsare och kollegor som arrangerar utbildningsmoment. Ibland undervisar man även själv. Sedan finns också den mjukare delen av uppdraget, som handlar om att stötta och utveckla AT-läkarna som individer och kollegor. Det sker exempelvis genom regelbundna arbetsplatsträffar och individuella utvecklingssamtal för att kunna fånga upp sådant som händer på klinikerna och stötta där det behövs. 

Hur är man en bra studierektor enligt dig? 

Delvis handlar det givetvis om att se till att man kan uppfylla formalia, alltså tillhandahålla en god utbildning, både teoretiskt och praktiskt. Men för att vara bra på det handlar det också om tillämpning och att vara en god stöttare i processen. Man måste fungera som ett bollplank för AT-läkaren och även för klinikerna. Jag tror att en nyckel i det hela är att förstå AT-läkarnas speciella situation, där man hoppar runt mellan olika kliniker och aldrig riktigt ”hör hemma” någonstans långsiktigt. Det har sina utmaningar, och därför är tillgänglighet och konti­nuitet viktiga begrepp precis som i patientmötet.

Den stora fördelen med den här typen av uppdrag är att få möta alla unga, entusiastiska kollegor på väg ut i ett yrke som jag själv övervägande har tyckt varit fantastiskt!

Vilka utmaningar finns i din roll, och hur tacklar du dessa? 

Studierektorsrollen innebär ett stort ansvar, och man har tyvärr ett begränsat formellt mandat att driva igenom förändringar i organisationen. Det kräver en förmåga att förstå orga­n­isations­­struk­turer och kunna påverka led­nings­personer i en rätt riktning gällande ut­bildnings­frågor. Man är be­roende av att ha en klok ledning bakom sig, som antingen redan har förstått vad som behövs eller är mottagliga för påverkan. Det är tufft men viktigt att värna utbildning i det vårdklimat som råder idag, särskilt när man ser att AT-läkare riskerar att må dåligt och fara illa. 

Vilka utmaningar står vi inför när det gäller utbildning av läkare framöver, och hur bör dessa hanteras på lokal och nationell nivå? 

En utmaning kommer vara att fortsatt behålla utbildningsfokuset i en framtid där vården kan göra alltmer och där samhället förväntar sig allt mer. Utbildning får inte nedprioriteras i sådana lägen, eftersom ett gott utbildningsklimat är totalt nödvändigt för att kunna bedriva framtidens sjukvård. Lokalt behöver man jobba med att bli mer strukturerad och organiserad i de bedömningar som görs av utbildningsläkarna redan på de kliniska placeringar man gör som läkarstudent – i synnerhet när det nya läkarprogrammet är legitimationsgrundande. På politisk nivå tror jag att utmaningen är att uppvärdera utbildning. Undervisning är bland det viktigaste vi gör, och det måste synas och höras. 

Vad vill du skicka med till yngre kollegor som är intresserade av ett studierektorsuppdrag i framtiden?

Våga prata med din lokala studierektor och fråga ”Hur gjorde du?” – ofta kan man få goda råd om hur det fungerar lokalt. Jag vill också uppmuntra till att tidigt anmäla sig till AT-undervisnings­tillfällen för att träna på att själv undervisa, lära sig och visa intresse. Så småningom kan man lokalt på sin klinik visa intresse för att bli underläkaransvarig eller AT-läkaransvarig, innan man senare söker sig till mer klinikövergrip­ande studierektorskap. Den stora fördelen med den här typen av uppdrag är att få möta alla unga, entusiastiska kollegor på väg ut i ett yrke som jag själv övervägande har tyckt varit fantastiskt!