Vi har morgonmöte på vår klinik. Det meddelas att två underbara och uppskattade kollegor har valt att sluta. Det känns som en déjà vu. Jag tycker att man ibland kan jämföra läkaren med kaptenen på ett skepp. När skeppet är på väg ner i det mörka och kalla djupet är kaptenen den sista som lämnar det. Ibland känns det som om sjukvården seglar allt närmare denna avgrund.
Maslows behovstrappa beskriver hur människor prioriterar sina behov. Trappan beskriver illustrativt att grundläggande fysiska behov och trygghet behövs innan man kan nå personlig utveckling och självförverkligande. Jag kan inte hjälpa att fundera på hur en behovstrappa för sjukvården skulle se ut.
Det finns en teori som beskriver ett systems optimala belastningsgrad för bästa effektivitet och utfall. Enligt denna teori bör belastningen på ett system i genomsnitt ligga en liten bit under hundra procent. Enligt SKR var beläggningsgraden i Sverige från december 2020 till december 2021 i genomsnitt 104,2 %. I slutenvårdens behovstrappa skulle första steget kunna vara tillräckligt många lediga vårdplatser. För att kunna öppna och dimensionera vårdplatserna efter behov behövs mer vårdpersonal.
Vi behöver all personal på vår skuta för att ta oss förbi den storm vi hamnat i
För vårdplatsbrist, som det talas om i media och inom vården, är ju egentligen inte alls en brist på vårdplatser. Det är en brist på vårdpersonal för att bemanna de platser som redan finns. Ett viktigt steg i att arbeta med denna vårdpersonalbrist är att kalla den för vad den faktiskt är. I januari gick Läkarförbundet tillsammans med Vårdförbundet ut och krävde en kriskommission för vården med mål att förbättra arbetsmiljön. Jag tycker att man ska se detta som en viktig markering som ligger helt rätt i tiden.
Sjukvårdens absolut största utmaning de kommande åren är att göra sjukvården till en attraktiv arbetsplats för personalen. Om vi inte lyckas med detta kommer ännu fler uppskattade kollegor att sluta. Det kommer att krävas gemensamma krafter för att vända skeppet, men framför allt behövs det långsiktiga satsningar på nationell nivå och med ett långsiktigt perspektiv. Vårdpersonalbristen behöver åtgärdas så att systemet kan få möjlighet att återhämta sig. Det är ett grundbehov för att kunna förbättra vår arbetsmiljö. Sjukvårdssystemet i Sverige kan inte fortsätta att arbeta på över hundra procent.
För i slutänden vill jag inte förlora fler duktiga kollegor. Varken undersköterskor, sjuksköterskor eller läkare. Vi behöver all personal på vår skuta för att ta oss förbi den storm vi hamnat i. Jag vill arbeta på en arbetsplats där vi alla trivs, upplever att vi kan bidra till vården och där man i slutet av dagen är nöjd med sina insatser. •
