It’s me, hi, I’m the problem, it’s me!

Citatet ovan kommer från den kända sångerskan Taylor Swift och uttrycker enligt mig på ett väldigt talande sätt hur man kan känna sig i många situationer i livet. När man ringer jouren mitt i natten för konsultation, när man känner sig dum på röntgenronden och inte riktigt vet vad radiologen pratar om. Men särskilt som en person som bryr sig om sin arbetsmiljö, lön eller arbetssituation. 

Som läkare jobbar vi otroligt mycket. Det är både dagtid, jourtid, flextid samt övertid. Tid som ska registreras, men som i många fall glöms eller und­viks att registreras. Kanske för att HR-systemen är krångliga, eller för att ens arbetsgivare ger en utskällningar om man arbetat övertid eller inte har kapacitet att genomföra allt arbete plus vidare­utbildning under ordinarie tid. Jag har även mött kollegor som inte registrerat tid då det anses minska ens chanser att få förnyad anställning efter AT, BT eller vikariat, inför nya visstids- eller tillsvidare­anställningar. Man vill helt enkelt inte vara ett problem. 

Nu när jag har chansen att skriva några ord här skulle jag vilja uppmana er alla som läser detta: Var ett problem! Ni får gärna citera Taylor Swift när ni påpekar för chefen att arbetsbördan är för stor, när ni varit tvungna att ta patienten på akuten på grund att den var röd-triagerad och ni var den som var ledig, fast ni precis gått av passet, eller när ni ska löneförhandla. 

Ju fler vi är som är ”problematiska”, desto fler är vi som faktiskt kan göra skillnad. Det är först när vi gemensamt säger ifrån som vi kan få till förändring. En del av det fackliga arbetet är att vara lite av ett pro­blembarn, besserwisser och obstinat och samtidigt vara problemlösare. Det är faktiskt vår skyldighet, både enligt lag och rent kollegialt, att påpeka när arbetsmiljön brister, så att vi inte skadas. Varken vi eller våra patienter vinner på att vi går på knäna och håller på att bli utbrända eller att vi jobbar en massa extratid som vi inte egentligen får betalt för.  

Facket är lite som den där ultrasmarta tonåringen som precis gjort föräldrarevolt och som är där för att peta på arbetsgivaren och säga, ”Nej, men så här får ni inte göra, jag tycker att ni ska göra så här i stället”. Det är också därför det är så charmigt att vara fackligt aktiv, man kan leva ut sina drömmar om revolt som man kanske inte hann med under tonårsfasen.

Detta revolterande och att äga sitt inre problembarn har blivit extra viktigt efter rapporter om att fler och fler vill lämna läkaryrket. Dels på grund av bristande arbetsmiljö, dels för att mindre möjlighet ges att påverka sin arbetstid, samt möjlighet att påverka lönenivån.

Mitt avslutande råd är helt enkelt, om du känner igen dig i texten: ta kontakt med din lokala SYLF-avdel­ning och bejaka ditt inre problembarn, ju fler vi är, desto mer kan vi förändra tillsammans. Man ska ha roligt på jobbet och för att citera en härlig västerbottnisk profil, Grynet: ” Ta ingen skit!” 

André Lundgren
Ordförande SYLF Västerbotten