”Är det detta skattepengarna går till?” tänker jag när jag tvingas redigera det jag tydligt sagt i diktafonen. Min taligenkänning (förkortat TIK) har än en gång tolkat meningen ”patientens anamnes är något osammanhängande”, som ”patientens mamma ses som något stort och sammanväxande”. Jag har döpt min tokiga TIK till min lilla TIK-tok, eftersom den för närvarande tar mer av min uppmärksamhet än själva appen TikTok. Det är en klen tröst att Kina inte hör vad jag säger (inte vad jag vet i alla fall).
”Är det detta skattepengarna går till?” tänker jag när jag bråkar med tjänstetelefonen och måste slå varje siffra med våld för att den ska reagera. Patientens tre kort är tanke, oro och önskan. Mina kort när jag slåss mot telefonens knäppa knappar är katastroftanke, Doro och dödsönskan.
”Är det detta skattepengarna går till?” tänker jag där jag står med rektoskopet och letar efter lumen. Hur många hål-håll kan det finnas? Med pannan i djupa veck letar jag efter vecket, men det enda som är väck är jag.
”Är det detta skattepengarna går till?” tänker jag där jag står i mörkret och tittar på en skärm som visar den rafflande upplösningen av hur gallblåsan avlägsnas från patienten på operationsbordet. En skattefinansierad Youtube-tittare. Jag fantiserar om dagar där jag åtminstone får ge sken av att vara användbar, där man får haka på med haken, då är det upp hakan. Mest fantiserar jag om att få låna en pall.
”Är det detta skattepengarna går till?” tänker jag när patienten beskriver sjukhusmaten som ”torrfoder”och som ”skattefinansierad kattmat”. ”Skattmat?” föreslår jag. Patienten tycker inte att det är roligt. ”Förlåt, jag ska inte spinna vidare”, säger jag. Patienten ber mig lämna rummet. Sjukhuset är en enda stor skattkammare. När man står där med skattkartan och inser vad skattepengarna går till är det lätt att få huvudvärk (R519 Skattevärk UNS). Men man får försöka att tänka på annat, kanske lägga friskvårdsbidraget på skattyoga, smörja in sig med någon dyr skattsalva eller helt enkelt välja att se på det ovärderliga som skattepengarna faktiskt också går till. De går till att hinna höra en patient säga ”tack för att du lyssnade” (tala är silver, och ibland är tiga vad dina skattepengar går till). De går till koncentrerat och välplanerat rondarbete (morgonrond har guld i mond – något jag verkligen inte brukar säga). De går så klart till allt det där ovanstående också, men det måste nog vara så. Den patient som får en läkare med både erfarenhet och tålamod kan skatta sig lycklig.
