Läkare på Lesbos

Till vardags gör Andreas ST inom allmänmedicin på en vårdcentral i Malmö. Höstens volontär­arbete var tredje gången han åkte till Lesbos. Branden som härjade i lägret en natt i september har tillsammans med covidpandemin gjort levnads­villkoren för de människor som vistas här om möj­ligt ännu tuffare. Moderna Läkare möter Andreas för en webbintervju. 
 
Hur kom du först i kontakt med uppdraget? 
Att det blev just Lesbos är en slump. En föreläsare under min AT hade arbetat på Lesbos. Jag blev intresserad, och frågade efter en kontaktperson. Några mejl senare fick jag så tag i organisationen jag kom att arbeta för – Kitrinos Healthcare. När AT:n var klar bad jag min chef att få börja min ST med tjänstledighet, och då åkte jag iväg för fem veckors arbete på ön. 
 

På vår gamla klinik som låg inuti Moria, kunde vi innan branden träffa upp till 200 personer om dagen.

Hur har du löst ledighet från jobbet och ekonomin när du reser iväg? 
Jag förhandlade till mig två veckor tjänstledighet per år i mitt anställningskontrakt, just för att kunna till exempel volontärarbeta. Då resan innebär ett visst lönebortfall har jag oftast löst det med en blandning av semester, flex och tjänstledighet. Mina tre veckor nu i september lyckades jag dock få räknat som en randning. En förutsättning är att det finns en namngiven handledare på plats, och ett godkännande från studierektor. En del organisationer erbjuder ibland stipendier vid längre tids volontärarbete. 
 
Hur har det fungerat praktiskt med mat och boende på Lesbos? 
Det där har förändrats lite från gång till gång. Första och andra gången fick jag bekosta mat och boende själv. Nu senast, efter branden, slapp jag betala för boendet. Det finns många volontär­arbetare på Lesbos, och i huvudstaden Mytilene ligger flera hus som hyrs av olika NGO:er. 
 
Hur såg uppdraget ut på plats för din del?  
Min organisation har som profil att erbjuda sjuk­-vård till individer med kroniska sjukdomar – till
exempel diabetes, KOL och hypertoni. Vi försöker
monitorera dessa, och ger läkemedel för två till fyra veckor i taget. Vi gör även subakuta bedömningar, såsom luftvägsinfektioner, otiter, urinvägs­infektioner och så vidare. På vår gamla klinik som låg inuti Moria, kunde vi innan branden träffa upp till 200 personer om dagen, med upp till sju läkare som jobbade samtidigt under ett pass. I det nya lägret som nu byggts upp, har vi från min organisation hittills endast tillåtits jobba en läkare åt gången, vilket försvårat arbetet.  
 

Såväl asyl­sökande som mina kollegor blivit verbalt och fysiskt attackerade.

Hur känns det känslomässigt att arbeta under sådana förhållanden? 
Lite av en berg-och-dalbana. De första två veckorna under första resan var svårast. Det kändes inte alltid som vi gjorde någon skillnad, och det kändes övermäktigt. Vändpunkten kom när jag försökte zooma in – vad kan jag göra i just detta mötet med den här individen? Jag behöver inte förstå hela EU:s misslyckade migrationspolitik för att kunna göra mitt jobb. Flertalet asylsökande har varit utsatta för aggressivt myndighetsutövande av t.ex. militär, polis och kustbevakning, och i de fall då jag inte har mycket medicinsk behandling att erbjuda, så kan jag åtminstone vara en anständig medmänniska som lyssnar och härbärgerar.
 
Du möter extremt utsatta personer, är du någon gång rädd? För vad? 
Nej, aldrig i mina patientmöten. Ibland kan det bli hotfull stämning i kön utanför vår klinik, vilket är förståeligt med tanke på det förskräckliga lägret och all väntan. Triageringskollegorna är tränade i crowd control, och det går nästan alltid bra. Dock har såväl asylsökande som mina kollegor blivit verbalt och fysiskt attackerade av fascister på ön. Efter branden avråddes vi från att bära kläder med vår logotyp, då det gjorde oss till en potentiell måltavla för dessa grupper. 
 
Vad är det bästa med uppdraget?  
Det känns ofta lite härligare att till exempel kunna erbjuda inhalationsmediciner till en individ på Lesbos än till en patient hemma i Malmö. Även om lidande är subjektivt, så tycker jag att vinsten känns lite större utifrån de fruktansvärda förut­sättningar dessa människor tvingas leva i.

Att få dela ut kryckor till en individ som förlorat sina under flykten – det kan kännas som en oerhörd vinst i sammanhanget. Det gäller nog att låta sig stanna upp och faktiskt få känna det ibland, trots att det inte ändrar resten av de förutsättningar individen lever i. Det kan ofta bli bra möten med patienterna, och på ett personligt plan känns det fint att få ta del av alla dessa livshistorier. Det är kul att få att arbeta med kollegor från hela världen, och våra översättare, som själva är asylsökande, är några av de mest fantastiska personer jag träffat. Det är en väldigt positiv och stöttande stämning i vårt team!
 

När AT:n var klar bad jag min chef att få börja min ST med tjänstledighet.

Vad är det svåraste med uppdraget?  
Vi har väldigt begränsade resurser. En får förlita sig på sin kliniska blick och ta hjälp av kollegor. Utöver vitalparametrar så har vi tillgång till urinsticka, blodsocker och graviditetstest. Tidigare kunde övrig provtagning och röntgen bokas på öns sjukhus, men remissvägar är nu extremt svåra – på grund av Covid-19, överbelastade sjukhus, och nya politiska direktiv.

Vi arbetar med översättare, som sällan är medicinskt utbildade, vilket ibland ger en viss osäkerhet. Det absolut svåraste att hantera är all psykisk ohälsa och desperation, vilket såklart är helt förståeligt givet vad många individer har varit med om, och situationen i lägret. Att göra en suicidbedömning utan välfungerande remissvägar, och där uppfölj­ningar är extremt svåra att få till, är svårt att hantera. Att erbjuda de små verktyg en har, för att sedan låta patienten lämna kliniken och gå tillbaka till sitt regnfyllda tält med partner och ett åtta månaders spädbarn – självklart känns det helt för jävligt. Det är en hum­anitär katastrof. •