På många håll är planeringen av sommarsemestern nu i full gång. Insikten om att allas önskemål inte kan tillgodoses nås snabbt när man granskar Excelfilen under ett läkarmöte. Kort därefter börjar kollegor erbjuda sig att flytta på veckor, någon sms:ar sin partner eller en potentiell barnvakt för att kolla om det kan funka. Efter ett par veckors trixande kan chefen konstatera att man har lyckats få ihop ett schema som fungerar. Vilken annan yrkeskår kastar om sitt sommarschema och flyttar semesterveckor för att verksamheten ska fungera, utan att få en krona extra? Jag har aldrig hört att erbjudandet om ersättning för flyttad semestervecka utanför semesterperioden existerar för läkare.
I våra försök att ställa upp sopar vi problemen under mattan
Att ställa upp, vara flexibla, tumma på raster och klämma in en extra patient fast det är fullt; det är vardag för många läkare idag. Viljan att hjälpa såväl kollegor som patienter är stor och kanske något många är stolta över. Men har det gått för långt? Idén om att läkaryrket är ett kall lever kvar trots att det är ett förlegat synsätt. För många av oss går det på automatik att hjälpa andra men det kan inte ske villkorslöst och på bekostnad av vår egen hälsa. Den absoluta majoriteten av alla som arbetar inom vården gör det med samma empatiska intention, så varför är det då vi läkare som blir stämplade med ordet “kall” i pannan?
Att arbeta gratis trots att du har rätt till ersättning är inget någon någonsin kommer tacka dig för. Ändå förekommer det, och det sker oftare än vi tror. Varför? Orsakerna är många, utöver det uppenbara i att känna ansvar för patienterna. Det kan dels vara skam över att inte hinna färdigt på utsatt tid, rädsla för repressalier, att man vill att chefen ska ha ett gott öga till en eftersom man tänkt söka anställning på kliniken.
Vi har inte tid att vara borta från jobbet och vi vill inte lämna kollegor i sticket. Läkare har mindre korttidsfrånvaro än andra professioner, men i stället högre
andel långtidssjukskrivningar och de vanligaste orsakerna är psykiatriska diagnoser. Vi har också högre grad av sjuknärvaro, det vill säga att vi jobbar trots att vi är sjuka.
Vi sliter på som om vi inte hade några gränser, vi tänjer och stretar tills det inte går längre. Hur ska vi hjälpa varandra och våra patienter om vi sliter ut oss tills vi själva blir sjukskrivna? Vi kan inte kompensera för bristande resurser, laga hålen med silvertejp och acceptera idiotiska förslag som kommer från ledningen eller politikerna. I våra försök att ställa upp sopar vi problemen under mattan, vilket gör att de inte syns utåt och därför inte blir något man arbetar aktivt med.
Vi måste inse att vi har gränser, stå upp för vår arbetsmiljö och ställa krav. Som motargument får många höra att vi inte ska klaga då vi är privilegierade med höga löner. Det är skitsnack, vi har högre löner för att vi sitter på det yttersta medicinska ansvaret. Vi har inte högre löner för att vi ska acceptera en sämre arbetsmiljö.
