Hon hade nyligen tagit examen. Det var sommar och i augusti började hon på ett underläkarvikariat. Glad över att ha varit lite ledig efter så många års studier på läkarprogrammet, var hon nu redo att ge sig ut i arbetslivet, förväntansfull och fylld med ny energi. Det var visserligen ingen AT-tjänst, men hon kände inte heller till särskilt många som fått AT direkt efter examen.
Introduktionen på medicinkliniken pågick i några dagar och sedan började arbetet på en medicinavdelning. Tillsammans med överläkaren rondade hon de inlagda patienterna. Sjuksköterskan på avdelningen hade en annan person bredvid sig. Det var en sjuksköterskestudent som var inne på sin tredje introduktionsvecka.
"Det var ju normalt att stanna över för att bli färdig, det var trots allt hon som var långsam och ny."
Avdelningen som överläkaren och den kvinnliga underläkaren ansvarade för hade ungefär fjorton patienter, varav hälften var nyinläggningar. Hon läste på och gjorde anteckningar om alla eftersom hon själv inte kände till dem. Hon hade inte arbetat i journalsystemet tidigare, så det gick lite trögt. Enkla saker som journalanteckningar, epikriser, medicinlistor och remisser växte ganska snabbt till en lång att-göra-lista. Arbetsdagarna blev snabbt allt längre. Det var ju normalt att stanna över för att bli färdig, det var trots allt hon som var långsam och ny. Det enda vettiga var att stanna kvar, oavsett om det blev sent och vägen hem var lång. Men färdig blev hon nästan aldrig ändå. Trots de sena kvällarna kunde hon finna tröst i att hon inte var ensam. Det fanns alltid minst en, oftast ett par andra kollegor, som också satt kvar vid datorerna trots att arbetsdagen var slut.
Efter några veckor fortsatte tjänstgöringen på en intermediär intensivvårdsavdelning. Här var patienterna färre, men betydligt sjukare. Nu började pressen kännas på riktigt. Det var som om allt skruvades upp i dubbelt, ibland tredubbelt, så hög takt. Utskrivningsinformationen och läkemedelslistan hann inte följa med patienten till boendet. Remissen skickades inte i tid, så patienten fick vänta ytterligare ett dygn på sin undersökning. Ordinationerna hade inte pilats och telefonen ringde oavbrutet med information om patienter som blivit sämre. Daganteckningar saknades och patienten hon skulle titta till på eftermiddagen glömdes bort. Nu satt hon vid datorn och hade kört fast. Hon bad sin kollega om hjälp, men kollegan svarade att hon fick lösa det själv och lära sig systemet bättre, hon hade själv mycket att göra. Den kvinnliga underläkaren insåg att det även idag skulle bli en sen kväll på sjukhuset.
Efter knappt två veckor på den nya avdelningen och många nätters sömnlöshet och stress, var det som om allt som sades på ronden inte gick in. Orden betydde inget, pennan i handen var stilla. Det var först när överläkaren frågade henne “Hur mår du egentligen?” som hon insåg att alla de andra hade lämnat rummet. Kraften gick ur henne och hon brast ut i gråt.
Att be om hjälp är en styrka. Att våga säga ifrån när något inte fungerar är modigt. Att vara en del av lösningen i stället för problemen är att ta ansvar. Att hjälpa varandra är att vara starka tillsammans. Det är ingen som bara kan allt från början, det tar tid. Under de följande åren träffade hon många underbara kollegor, handledare och en chef som hjälpte till att bygga upp hennes självförtroende, kompetens och kollegialitet.
Tack vare dem känner jag mig idag starkare och modigare än någonsin.
Våga stå upp för dig själv!
