Plugga eller forska i USA
med barn – det går!

Första gången jag hörde talas om utbytet i New York, USA, var under en föreläsning i termin 1. När jag hörde att jag skulle behöva vänta ända till termin 11 kändes det ungefär som att få veta att det skulle hända i nästa liv. Det fanns ett tydligt skäl till att USA lockade särskilt – min frilansfotograferande sambo är amerikan med ständig hemlängtan. Skulle vi betala priset ett utbyte kostade för en barnfamilj i form av pengar och roddande var det bara USA som gällde. Någon gång under termin 6, när jag precis kommit tillbaks till plugget från föräldraledigheten för vårt andra barn, var det dags att sätta igång med processen. På Karolinska var det kårengagemang och liknande som meriterade för utbyten och som småbarnsförälder hade det inte varit så mycket av den varan. Jag ställde upp i kårvalet och satt i styrelsen för Medicinska Föreningen i ett år, innan jag författade min ut­bytes­ansökan.

Jag över­tygades av min bror att det var komplett vansinne att tacka nej.

UCLA blev New York
När så beskedet kom i början av vårterminen, att jag följande november och december fått en plats på Albert Einstein College of Medicine i New York, var känslorna först blandade. New York? Jag hade satt UCLA och Los Angeles som mitt första­handsval, staden jag en gång bott i och älskade. Nog för att jag även gillade New York, men kunde vi ha råd att hyra något vettigt där för oss och våra två barn? Jag funderade på att tacka nej till erbjudandet, men övertygades av min bror att det var komplett vansinne. Alright, New York fick det bli – och så började förberedelserna. Först högg jag tag i vaccinationerna, sedan återstod en enorm mängd blanketter, stipendieansökningar och certi­fikat som erhölls mot timslånga onlinekurser.

Det var bara det lilla kruxet att min sju­åriga dotter absolut inte ville höra talas om att gå i skolan någon annanstans.

Skoljakt i nytt land
Min dotters skolgång visade sig bli det största orosmomentet. Rektorn på skolan hemma i Stockholm hade meddelat att ledighet endast beviljades om hon blev inskriven i en annan skola. Vi ringde en public school i New York i samma område som vi sökte bostad i, och fick veta att det gick bra att hoppa in i en klass under två månader; det var i princip bara att dyka upp med födelsebevis och vaccineringsdokumentation. Allt det där lät ju mycket bra, det var bara det lilla kruxet att min sjuåriga dotter absolut inte ville höra talas om att gå i skolan någon annanstans. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra så fort hon började, men kände mig inte speciellt övertygad när jag vaknade mitt i natten och undrade vad vi gett oss in på. Treåringen skulle vara hemma med pappa på dagarna, så det behövde jag åtminstone inte oroa mig för.

Dagen för avresa
Så kom äntligen dagen för avresa. Att sitta på planet med familjen, redo att lyfta, var en målbild jag haft i flera månader – på ett sätt i flera år. Nu var jag där. De två månadslånga placeringarna jag valt, Pediatric Infectious Diseases och Pediatric Emergency Medicine hade jag knappt hunnit ägna en tanke. Att landa efter den långa flygresan och för första gången komma in i lägenheten som vi hyrt i stadsdelen Williamsburg kändes som att vara med i en härlig film.

Gemenskap på skolan
Jag hade en vecka ledigt innan min första dag på sjukhuset, för att komma ur jetlaggen och följa med min dotter på hennes första skoldag. Vi såg hur nervös hon var när vi gick dit i samlad trupp, och när allt det administrativa var klart och hennes lärare kom och hämtade henne började hon gråta. Vi tröstade, kramade, sa att det skulle gå bra och gick hem, men med en klump i magen. När vi hämtade henne på eftermiddagen samma dag var det en helt annan tjej. ”Vänta, jag ska bara säga hejdå till mina kompisar först!” sa hon, och sprang iväg och kramade två tjejer. Resten av tiden älskade hon skolan, till vår stora lättnad. Vi med – vi var där på både Thanksgiving-knytis och julkonsert, och blev vänner med Dagmars klasskompisars föräldrar.

Det var ett fantastiskt äventyr att åka på utbyte med familjen.

Stor belöning
Det var ett fantastiskt äventyr att åka på utbyte med familjen. Det var givetvis extra roddigt, och nervöst, att inte bara fixa en tillvaro för sig själv, utan även en för sina barn. Men belöningen – att uppleva en annan verklighet tillsammans med ­
sin familj, lära känna nya människor ihop och få ta del av ett annat skolsystem – var också så mycket större.  •