Normalisering döljer diskriminering

Att definiera sexism och rasism kan vara svårt, Emelie Kristoffersson beskriver det både som fördomar och som diskriminerande behandling. ”Man kan se på det som ett system för att kategorisera människor och skapa och legitimera olika former av ojämlikhet. Det sker genom normer, föreställ­ningar och värderingar. Föreställningar om att det finns skillnader mellan kvinnor och män, respektive mellan vita och rasifierade personer.”

Det användes rasistiska skämt eller diskriminerande kommentarer.

Sämre handledning och diskriminerande skämt
En enkätundersökning och fokusgruppintervjuer med läkarstudenter, alla på de kliniska terminerna vid Umeå universitet utgör basen för avhandlingen. Även individuella intervjuer med studenter som tillhör en kulturell eller etnisk minoritet ingår som underlag till slutsatserna.

Av de studenter som intervjuades i studien beskriver kvinnorna att de kan misstas för att vara sjuksköterskor och när det gällde möjlighet att få handledning från läkare eller delta vid operationer upplevde de inte samma möjligheter som sina manliga klasskamrater. Diskrimineringen tog sig också uttryck i att de hörde kvinnofientliga och sexistiska skämt, fick ta emot oönskade sexuella inviter av olika slag eller fick objektifierande kommentarer om sitt utseende. De manliga studenterna beskrev att de upplevde att de generellt fick mer stöd, hjälp och handledning ute på klinikerna.

De rasifierade minoritetsstudenterna upplevde att de möttes av stereotypa fördomar som att rasifierade inte kan vara läkare, eller fördomar om att studenten i fråga inte skulle kunna prata svenska. Återkommande diskriminerande frågor om var de kommer ifrån ”egentligen” förekom. Precis som gruppen kvinnor i studien svarat att de inte fick samma möjlighet till handledning som sina manliga kollegor, upplevde även rasifierade motsvarande problem jämfört med sina vita kursare. Många beskriver även att de blev osynliggjorda och att det användes rasistiska skämt eller kommentarer.

För att komma ett steg närmare en mer jämlik utbildning måste insikten om att sexism och rasism förekommer ute på de kliniska placeringarna finnas.

Erkänna problemet med diskriminering – ett första steg framåt
De intervjuade beskriver vardagen i en vanlig sjuk­husmiljö som många av oss vistas i dagligen.

”Studenterna hade en syn på sexism och rasism som extrema företeelser, och då hamnar man lite i ett vakuum: vad ska vi då kalla detta som pågår hela tiden? Detta avspeglar att mer subtila former av sexism och rasism är väldigt normaliserade i samhället”, säger Emelie Kristoffersson och fortsätter ”Detta gör det svårt att tala om dessa företeelser. För att komma ett steg närmare en mer jämlik utbildning måste insikten om att sexism och rasism förekommer ute på de kliniska placeringarna finnas. När det är erkänt har man en möjlighet att börja prata om problemen och ta tag i dem.”

Påverkar val av specialitet
I en av studierna undersöktes vilken effekt erfarenheterna från de kliniska placeringarna hade på vilken medicinsk specialitet som deltagarna ville ägna sig åt efter examen.

”Resultatet visade att det var väldigt viktigt att man skulle känna sig välkommen och inkluderad på en klinik för att överväga en framtida specialitet. Eftersom kvinnor inte kände sig lika välkomnande och inkluderade på vissa kliniska placeringar kan detta i framtiden bidra till köns­segre­gerade specialiteter”, menar Emelie Kristoffersson.

Det är en vanlig föreställning att det är några få individer som bidrar till sexism och rasism.

Vi har alla en möjlighet att säga ifrån – och att finnas där
Många av deltagarna i studien vittnade om att personer som stod runtom och såg vad de utsattes för, inte gjorde någonting. Passiviteten gjorde att del­tagarna blev mer osäkra på vad det var de egentligen hade varit med om:
”Om de som bevittnar diskriminering förblir tysta bidrar det till en normalisering av dessa orättvisor. Där kan vi alla vara med och jobba för förändring genom att säga ifrån eller åtminstone stötta de som blivit utsatta”, säger Emelie Kristoffersson.

Svårt att ta upp jämlikhetsfrågor
Många betraktar Sverige som ett jämlikt land, vilket kan försämra förutsättningar för en öppen diskussion om frågorna, menar flera forskare. Emelie Kristoffersson förklarar: ”Det kan vara svårt och känsligt att diskutera att det finns strukturell diskriminering, så det är en vanlig föreställning att det är några få individer som bidrar till sexism och rasism. Att det är svårt att tala om dessa orättvisor vittnar om att vi behöver få mer kunskap och utbildning inom detta område för att stävja problemen i framtiden.” •

Läs här om vad du kan göra om du blir utsatt för diskriminering!