Väntetider

Väntetiderna inom svensk vård har varit orimligt långa i decennier och blev ännu längre under pandemin och åren därefter. Patienter kan få vänta i många månader på undersökning och behandling. Det beror bland annat på personalbrist och för låg vårdkapacitet i förhållande till inflödet av patienter.

En ojämlik väntan på vård

Väntetiderna skiljer sig åt mellan regioner och mellan olika patientgrupper. I vissa fall får svårt sjuka patienter vänta ännu längre på operation och behandling än lindrigt sjuka som väntar på samma ingrepp. Det strider mot hälso- och sjukvårdslagen som säger att den med störst behov ska ges företräde.

Exempel

Medianväntetiden till ländryggskirurgi 2025 var 42 dagar för patienter som var i övrigt friska eller bara lindrigt sjuka, medan svårt sjuka patienter i behov av samma ingrepp fick vänta i 115 dagar. Skillnaderna mellan regioner är också stora. I Region Gävleborg var medianväntetiden till ländryggskirurgi 43 dagar 2025, medan den i Region Västerbotten och Region Uppsala var ca 180 dagar. Även om väntetidsstatistiken är behäftad med stor osäkerhet tyder det på mycket stora variationer.
(Källa: SPOR) 

Regionerna behöver öka bemanningen, öppna fler vårdplatser och förbättra arbetsmiljön

Det viktigaste för att komma till rätta med långa väntetider är tillräcklig bemanning. För att korta väntetiderna för de svårast sjuka krävs fler vårdplatser inom sjukhusvården, där de svårast sjuka behöver tas om hand. För att regionerna ska kunna bli bättre på att behålla och rekrytera personal dit behöver arbetsmiljön förbättras.

Statens finansiering behöver bli mer långsiktig

Staten kan bidra till kortare köer genom att säkerställa att den statliga finansieringen blir mer långsiktigt hållbar. Läkarförbundet vill att de generella statsbidragen höjs och värdesäkras, det vill säga räknas upp årligen för inflation och ökade kostnader för att förhindra urholkning över tid. Det skulle ge regionerna bättre planeringsförutsättningar, och bättre möjligheter att använda statliga bidrag till att öka bemanningen.

Den bristande tillgängligheten kan inte åtgärdas med hjälp av tillfälliga pengar öronmärkta för några utvalda köer. Det senare innebär en kortsiktig styrning som kan leda till felaktiga prioriteringar och som sällan träffar rätt i hela landet. Riktade satsningar behöver utformas lokalt eftersom behoven skiljer sig väldigt mycket åt.