Idag är det många som söker sig till akuten med besvär som bättre hade kunnat omhändertas av en fast läkare i primärvården, alltså på en vårdcentral eller motsvarande. Patienter slussas också ofta runt mellan olika vårdnivåer och specialiteter, utan att någon tar ett samlat ansvar för deras vård. Många invånare är bara listade på en vårdcentral, inte på en viss läkare. Men ett hus tar inget ansvar och väggarna kommer inte ihåg patienterna som befunnit sig innanför dem. Bristen på kontinuitet leder till att patienter får upprepa sin sjukdomshistoria om och om igen. Det skapar otrygghet och blir ineffektivt.
Alla har rätt till en fast läkare på den vårdcentral där de är listade, enligt lag. För att stärka den rättigheten vill Läkarförbundet att det blir ett lagkrav att alla ska välja eller tilldelas en fast läkare, i samband med att de väljer vårdcentral. Listning på läkare skulle också synliggöra läkares arbetsbörda och hur den utvecklas över tid.
Alla har nytta av en fast läkarkontakt i primärvården. Särskilt viktigt är det för multisjuka, kroniskt sjuka och äldre patienter, men en fast läkarkontakt förbättrar och effektiviserar vården generellt, för hela befolkningen.
Läkarförbundets politik
- Lagstifta om att patienter ska listas på en fast läkare.
- Satsa långsiktigt för att nå målet om 1 läkare på 1 100 invånare.
- Dimensionera och samordna läkares utbildningstjänster på nationell nivå.
- Möjliggör fler små, läkarägda och läkardrivna vårdcentraler.
- Värdera hög medicinsk kompetens högre vid rekrytering av chefer inom primärvården.
Stora fördelar med fast läkare i primärvården
Fördelarna med kontinuitet i relationen mellan läkare och patient är många, vilket understödjs av flera vetenskapliga studier.
Fast läkare i primärvården leder bland annat till:
- ökad trygghet
- ökad tillgänglighet
- ökad överlevnad
- bättre samordning
- färre vårdbesök
- färre besök på akutmottagning
- färre sjukhusinläggningar
- lägre samhällskostnader.
Om alla har en fast namngiven läkare som ansvarar för ett rimligt antal patienter ökar vårdens tillgänglighet samtidigt som det borgar för att vård ges utifrån behov, snarare än efterfrågan.
Med en fasta läkare i primärvården kan många sjukdomstillstånd förebyggas eller behandlas innan de blir så allvarliga att de kräver sjukhusvård.
En fast läkarkontakt underlättar också ett teambaserat arbetssätt med olika yrkesgrupper och god samverkan med andra vård- och omsorgskontakter, inom exempelvis specialiserad vård eller kommunal vård- och omsorg. Det viktiga är att den fasta läkaren har det övergripande medicinska ansvaret för patienten. Det ger en trygghet för både patienten och annan vårdpersonal och har stor betydelse för tilliten till och effektiviteten inom vården.
För få läkare i primärvården hotar patientsäkerheten
Att läkare ansvarar för ett rimligt antal invånare är en förutsättning för att de ska kunna vara tillgängliga för sina patienter. Det säkrar den medicinska kvaliteten, tryggheten för patienten och en rimlig arbetsbelastning för primärvårdens anställda.
Socialstyrelsen har tagit fram ett nationellt riktvärde för hur många invånare en specialist i allmänmedicin bör ansvara för som fast läkarkontakt, i genomsnitt. En heltidsarbetande specialist i allmänmedicin bör ansvara för i genomsnitt 1 100 invånare. Fler och fler regioner arbetar strukturerat och målmedvetet och har en plan för att nå dit, men tyvärr är många långt ifrån målet idag.
Riktvärdet 1 100 per heltidsarbetande specialist i allmänmedicin är en bra referenspunkt för att bedöma läkares arbetsbörda på regionnivå, men riktvärdet är varken ett golv eller ett tak för den enskilde läkaren. Vad som är ett rimligt antal patienter den enskilde läkaren beror till stor del på patienternas sammantagna vårdbehov. En läkares lista behöver därför viktas beroende på faktorer såsom patienternas kön, ålder och tidigare diagnoser, bland annat.
Hur får vi fler läkare i primärvården?
För att alla ska kunna listas på en fast namngiven läkare med ett rimligt antal listade invånare krävs fler specialister i allmänmedicin i primärvården. Idag väljer många specialister i allmänmedicin att inte arbeta inom primärvården, alternativt att arbeta deltid, på grund av en alltför hög arbetsbelastning.
Med en avgränsad och rimlig patientlista och därmed en god arbetsmiljö kan vi få specialister i allmänmedicin att återvända till vårdcentralerna. Fler som arbetar deltid skulle orka gå upp på heltid och fler ST-läkare i allmänmedicin skulle vilja jobba kvar när de blivit färdiga specialister.
Det behöver också utbildas fler specialister i allmänmedicin. Regionerna har ansvar för det idag, men historiskt har i synnerhet storstadsregioner inte utbildat tillräckligt många. Läkarförbundet vill därför att staten dimensionerar och samordnar utbildningen av läkare för att säkra kompetensförsörjningen.
Läkarförbundet förespråkar också att läkare inom andra specialiteter ska kunna utbilda sig inom allmänmedicin och bli dubbelspecialister, medan de får bibehållen lön som specialistläkare.
För att anställa fler läkare i primärvården krävs en långsiktig statlig satsning som möjliggör tillsvidareanställningar. På sikt kommer regionerna själva kunna bekosta en större del av primärvården, då ett fastläkarsystem leder till en mer resurseffektiv hälso- och sjukvård. Regeringen behöver dock skjuta till statliga medel, under en längre övergångsperiod, för att målet om en utbyggd primärvård ska bli verklighet.
Fler läkarägda och läkardrivna vård- och hälsocentraler
Fler läkarägda och läkardrivna vård- och hälsocentraler skulle också locka fler läkare till primärvården. Personalägande förbättrar ofta både de yrkesverksammas välbefinnande och hälsa och verksamhetens produktivitet. Inom vården främjar det också kontinuitet, då de läkare som äger och driver sin vårdcentral tenderar att arbeta länge på samma plats. Det stärker patientsäkerheten.
För att främja fler små, läkarägda och läkarledda vårdcentraler behöver omfattningen av uppdraget vara möjlig att uppfylla för en mindre vårdcentral. Och regioners ersättningsmodeller behöver styra mot kontinuitet och vara stabila över tid.
De lagar som reglerar vårdval inom primärvården behöver ses över, både för att motverka oseriösa aktörer och välfärdsbrottslighet och för att främja fler småskaliga, seriösa aktörer. Läkarförbundet vill exempelvis att tillståndsplikt införs. Det ska också ställas krav på att någon i ledande ställning har läkarlegitimation och specialistbevis. Så är inte fallet idag. En tillståndsprövning bör tydligt knytas till den enskilde utövarens legitimation, yrkesutförande och kompetens. Det skulle stärka kopplingen mellan medicinskt ansvar och verksamhetens innehåll och styrning.
Oavsett vem som äger verksamheten visar läkarförbundets undersökningar att läkare på vårdcentraler vars chef är läkare har en bättre arbetsmiljö och bättre förutsättningar att ge en patientsäker vård. Chefer behöver kunskap om och erfarenhet från den verksamhet de driver och ansvarar för, för att kunna fatta bra beslut. Det är en stor fördel om chefen också arbetar kliniskt och påverkas på samma sätt som sina medarbetare av konsekvenserna av sina beslut.
