Ett politiskt vänsterprassel
Karin Ström (K): Hej Jesper, vad gör egentligen en politisk sekreterare?
Jesper Alex-Petersen (J): Det är och bör vara en ganska undanskymd roll. Man är anställd och arbetar direkt för de folkvalda, men man har ett uttalat politiskt uppdrag. Exakt vad man gör varierar på olika håll i landet, men man måste ha samma politiska åsikt och måste kunna svara utifrån den folkvaldas perspektiv. I korthet går det ut på att hjälpa politikerna så att de får tid att göra allt de ska. Till exempel kan en politisk sekreterare skriva utkast på brev, se till att ordna förmöten inför nämndmötena, bjuda in folk som ska föreläsa och redigera material så att det blir lättillgängligt för politikerna att läsa och ta till sig.
K: Hur kom det sig att du under ett år jobbade som politisk sekreterare?
J: Jag har varit politiskt intresserad länge och gick med i Socialdemokratiska studentförbundet 2008 när jag pluggade medicin i Malmö/Lund. Efter examen 2011 hade jag lite svårt att hitta en bra form för mitt politiska engagemang. Jag satt några år i Djurförsöksetiska nämnden för södra Sverige men hade sedan ett uppehåll fram till 2017. Då hörde Socialdemokraterna i Region Skåne av sig och sa att de hade en vakans för en politisk sekreterare och undrade om jag var intresserad. De ville de ha någon med erfarenhet från sjukvård som även hade en politisk bakgrund, kunde formulera socialdemokratiska ståndpunkter, skriva, debattera och utreda. Normalt sett sitter man på fyra år – alla anställningar upphör automatiskt den 31 december valåret – men den här tjänsten var på grund av ett avhopp och varade från november 2017 till december 2018.
K: Vad fick dig att ta jobbet?
J: Dels kan jag tycka att det hör till att, i den mån man har möjlighet, arbeta politiskt. Att folk tar på sig att vara politiskt aktiva är en grundförutsättning för demokratin. Så om man får frågan tycker jag man ska fundera på om man faktiskt inte bör göra det. Jag ser det lite som en politisk värnplikt. Sedan är det intressant, särskilt om du redan jobbar i offentlig verksamhet, att få se den andra änden av den egna verksamheten.
K: Vilka erfarenheter har jobbet som politisk sekreterare gett dig ledarskapsmässigt?
J: Även inom det egna arbetet, på en mikronivå, är det många olika grupper som måste komma överens. Att jobba som politisk sekreterare ger tålamod. Jag är inte så peppad på att bli någon ledare själv men som politisk sekreterare träffar man ledare som visar vad som krävs för att saker ska fungera och bli gjorda. De bemödar sig med att ta reda på vad som driver folk, vad de är intresserade av, vad de är kapabla till, och vad som krävs för att de ska bli kapabla till mer. En chef måste förstå vem det är den kräver något av. Det gäller också omvänt.
K: Vad tar du med dig från jobbet som politisk sekreterare in i läkarrollen?
J: Att det hjälper mycket för förståelsen av landstinget att bara vara lite politiskt aktiv. De flesta politiska handlingar är väldigt lätta att få tag i. De flesta landstingspolitiker är fritidspolitiker som går på ett möte i månaden, och ibland underskattar man hur tillgängliga de är. Lyft luren och fråga, så här är det på min arbetsplats, hur tänkte ni här egentligen? Det krävs ganska lite för att man ska få en mycket bättre förståelse för varför något har blivit som det blivit – om det är för att ingen har ansträngt sig, eller för att någon faktiskt har ansträngt sig för att lösa något men inte lyckats.
K: Framtidsplaner?
J: Just nu ska jag fokusera på att göra klart min ST. Jag är också antagen som doktorand på Institutionen för socialmedicin på Lunds universitet, där jag forskar om långtidseffekten av införandet av skolmat i Sverige. Så kanske kommer det en artikel under året också.
K: Vad är din drivkraft?
J: Under förra århundradet gick Sverige från att vara oerhört fattigt till att på 30-talet, när socialdemokraterna fick makten, börja bygga upp välfärdsstaten. Och den har levererat, om man tittar på faktorer som medellivslängd, löneutveckling och frihet. Jag tycker den kompromiss man var beredd att göra mellan ägandet och arbetskraften var och är väldigt vettig. Vi har fortfarande ett behov av en balans mellan det privata vinstintresset och medborgarnas rättigheter – det saknas inte frågor att lösa. Det finns intressekonflikter hela tiden. Socialdemokrati är det möjligas konst, att hela tiden hålla kvar vid verkligheten och samtidigt formulera en strategi för förändring på medellång sikt. Hur ska det bli bra inom 10–20 år?
