Krönika

Du ringde själv till SOS för att berätta vad du planerade. Kanske var det av hänsyn till din familj, så att de inte skulle behöva hitta dig. När ambulanspersonalen anlände var det enda de såg en blå toppluva flytande på ytan. Väl framme på akuten var allt hopp redan ute, du hade verkligen bestämt dig.  

En kollega tar över mina telefoner och jag går tillsammans med polisen för att lämna beskedet. Jag väger mina ord, inser att det första jag säger nu kommer att etsas fast i din älskades minne. Förstår att det syns på min uppsyn på mils avstånd. Jag är så ledsen, men vi har inte kunnat rädda henne. Din sambo är så förstående och tackar för allt vi gjort. Vi går tillsammans till kapellet. Hon är arg, slår och förbannar. Varför sa du inget? Varför kunde du inte dela din börda med mig? Jag står tyst bredvid, vet att ingenting jag säger kommer att tillföra något. Sällan är otillräckligheten så närvarande som nu.  

Till slut känner jag att jag måste tillbaka; att de andra patienterna och de två yngre kollegor som jag handleder kommer börja undra varför jag dröjer. Jag stämmer av med kollegorna och går tillbaka till kvinnan med högt blodsocker och buksmärta som jag var tvungen att lämna när larmet gick för över en timme sedan. Det ska senare visa sig att hon har en spridd pancreascancer. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behövde leverera det beskedet till henne där och då, eftersom jag verkligen undrar hur närvarande jag var i mötet med henne. Känslan av otillräcklighet gör sig påmind igen.  

Över de släkten som gå till ro, över de ungas dagande bo. Under kvällens körrepetition minns jag din ensamma blå toppluva och avskedsbrevet. Din sambos upprörda förebråelser ekar i mitt huvud. Jag hinner tänka att ibland ger det här jobbet mig mer känslor än jag kan härbärgera, innan tårarna börjar rinna till de stillsamma tonerna.