Är primärvårdens utökade uppdrag patientsäkert?

Nära vård är ett hett ledord just nu; det som tidigare definierades som sjukhusvård ska nu behandlas i primärvården. Bredden och mängden som vårdcentralsläkaren ska vara bekväm med att handlägga ökar avsevärt samtidigt som det ställer högre krav på slutenvårdens tillgänglighet för konsultation.  

Överföringen av alltmer specialiserad vård till primärvården sker utan att vi idag vet huruvida ”nära vård” i slutänden blir en god och säker vård. Det finns faktiskt ingen forskning på området ännu. Fler läkare kommer att behövas för att utvärdera och fylla i kunskapsluckorna.

Allt färre läkare går den akademiska banan parallellt med det kliniska arbetet. Historiskt och geografiskt finns det en lägre andel disputerade läkare i primärvården, men det har funnits och finns, andra former av forskningsdeltagande, exempelvis att man bidragit till kohortstudier genom identifiering av kandidater och datainsamling. På sjukhuset sker motsvarande bidrag till forskningen genom att fylla i de kvalitetsregister som leder till utveckling av den specialiserade vården. Ännu en uppgift som konkurrerar med allt annat administrativt och som inte sällan får göras på obetald tid.

"Forskning och arbetet för att bibehålla en god och säker vård ska inte ske på fritiden."

Vi behöver mer forskning nära patienterna och vår kliniska vardag. Idag går det mesta av forsknings­medlen till redan etablerade forskare och därför behövs nya finansieringsmodeller som gör det möj­ligt att bedriva klinisk forskning av forskningsintres­serade som är mindre akademiskt meriterade. På så sätt skulle de få tid och möjlighet att göra det på arbetstid och med den kvalitet som framtidens vård behöver. Enligt Läkarförbundets forskarrapport minskar andelen forskande läkare, trots att intresset för forskning generellt är stort. Att inte kunna ta ut sin utlovade forskningstid, undervisa på sin fritid och sänkt livslön är dessvärre verklighet för forskande läkare i det så kallade forskningsvänliga Sverige.

För att Sverige ska kunna möta det stora behovet av ny forskning när vården förändras kommer det troligen att vara fler än de som vill och kan doktor­era som behöver beredas tid och utrymme. För att säkra god och säker vård är detta något som behöver meriteras och värderas upp. I klartext måste det avsättas schematid, både för de som vill ta steget in i akademin med sikte på att doktorera, och för de som vill bidra via datainsamling. Att utveckla och utbilda måste löna sig, varför SYLF föreslår att forsknings- och utbildningsuppdrag ska generera ett tioprocentigt påslag på bruttolönen.

Vi närmar oss en gräns där det snart kommer att vara svårt att rekommendera unga läkare att ge sig in i forskningen mot bakgrund av de villkor som många gånger erbjuds. Forskning och arbetet för att bibehålla en god och säker vård ska inte ske på fritiden. Fortsätter forskningen att hanteras styvmoderligt kommer det att gå från att vara skadligt för läkarna till att också bli en fara för patienterna. Knappast en utveckling som vi, Sveriges befolkning eller ledande politiker vill se.