Utbränd innan AT
Sofia heter egentligen något annat och vill dela med sig av sin erfarenhet av utmattningssyndrom till andra underläkare.
”Jag vill skicka med att det verkligen inte är värt det. Jag hoppas att jag kan bidra till att vi blir bättre på att prata om hur vi har det på jobbet och hur arbetet påverkar oss. Jag önskar att jag hade kunnat ställa upp på en intervju där jag inte kände att jag behövde vara anonym, men där är jag inte ännu. Generellt är jag rätt så rak på sak och skäms inte för mig. Men jag är ändå orolig för att bli stämplad för att jag varit utmattad”, säger Sofia under intervjun.
Viktigt med en positiv erfarenhet
Efter flera olika arbetslivserfarenheter bestämde sig Sofia för att läsa till läkare. Att möta människor och få göra det med ett naturvetenskapligt perspektiv lockade henne till yrket. Efter examen började hon arbeta på en enhet där läget var ansträngt.
”För mig var det viktigt att mitt första jobb som läkare skulle vara en positiv upplevelse. Men så blev det inte.”
Introduktionen var bristfällig och redan dag två hade Sofia patienter inbokade i kalendern utan att hon hade fått auskultera eller fått gå bredvid en mer erfaren kollega.
”Jag försökte flagga för att jag behövde mer introduktion, att jag inte visste hur man arbetade med flera av de tillstånd som jag nu förväntades handlägga självständigt med en timmes handledning per vecka.”
Otydliga instruktioner
Hon har lagt ner mycket tid på att hitta de faktorer som bidrog till hennes utmattning. Vissa av hennes personliga egenskaper har sannolikt bidragit, så som att hon drar åt det perfektionistiska hållet och gärna tar mycket ansvar.
"Om vi inte fixar det så lägger vi skulden på oss själva"
Den privata situationen var också ansträngd tiden före utmattningen, vilket kan ha bidragit. Hon fick heller inte tydliga svar eller direktiv på vad som förväntades av henne på arbetsplatsen.
”Det var en av sköterskorna som noterade att jag följde fler patienter än vad ST-läkarna gjorde. När jag bad om råd gällande handläggning var det emellanåt svårt att få konkreta svar. Det ledde till mer stress och svårigheter att prioritera i tidboken.”
Kompenserade med att jobba mer
Symtomen på utmattningen smög sig på. Först kom sömnstörningen med täta och tidiga uppvaknanden. Sedan kom de kroppsliga symtomen med magont och korta perioder av influensaliknande symtom. Hjärnan arbetade allt långsammare och hon kompenserade genom att arbeta längre dagar.
”Det kan jag se nu i efterhand när jag läser mina anteckningar från den tiden. Jag fick inte ihop det. Och ju svårare det blev, desto mer försökte jag kompensera för att jag inte räckte till. Jag jobbade över flera timmar per dag. Vaknade i vargtimmen och gick till jobbet. Jag hade ju så mycket att göra.”
Den diffusa ångesten och oron fick Sofia att boka tid till sin vårdcentral för att prova antidepressiva tabletter.
”Läkaren märkte att jag var rörig i tanken och såg trött ut. Han sjukskrev mig för utmattning och skickade remiss för rehabilitering. Jag hade tur som fick så bra hjälp, så snabbt.”
Kollegiala stödgrupper värdefullt
Först fick Sofia rehabilitering med fysioterapi och KBT genom ett multimodalt behandlingsteam. Senare fick hon möjlighet att ingå i en pilotstudie för utmattad vårdpersonal genom Karolinska institutet. Kollegiala stödgrupper utgör en stor del av behandlingsupplägget.
”Det var fantastiskt att få träffa andra som var i samma situation. Där satt specialister med många års erfarenhet och sa samma saker som jag. Alla som var där var jätteduktiga, kunniga personer som har försökt kompensera för ett system som inte fungerar. Ställt upp på helt orimliga arbetsvillkor. Hela tiden tänkt att man nog förväntas klara av det här på något sätt. Vi lär oss att vi bara ska fixa allt. Att det bara är att bita ihop. Och om vi inte fixar det så lägger vi skulden på oss själva.”
Lätt att hamna i gamla tankemönster
Sofia fick rådet att inte ta vårdens misslyckande personligt. Kollegorna i stödgruppen konstaterade att vårdanställda har tveksamma förutsättningar för att göra ett bra jobb och att man får göra så gott man kan i ett system som fungerar suboptimalt.
"Läkaren märkte att jag var rörig i tanken och såg trött ut. Han sjukskrev mig för utmattning och skickade remiss för rehabilitering"
”Jag har jobbat jättemycket med att avgränsa mig, ta raster och gå hem i tid. Jag var ganska bra på det när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen. Det är svårare nu när jag bytt jobb. Jag hamnar ganska snabbt tillbaka i tankebanorna att jag är för långsam, okunnig och inte kan systemen tillräckligt bra. Det är någonting märkligt inom läkaryrket, att man bara ska bita ihop och klara av allt. Man ska heller inte visa osäkerhet. Det är rätt osunt”, säger Sofia.
Dubbla budskap
Väl tillbaka efter sjukskrivningen möttes Sofia av förståelse för att arbetssituationen gjort henne sjuk, men möttes också av åsikten att hon hade sig själv att skylla för att hon varit för ambitiös i sin yrkesutövning.
”Jag fick jättebra stöd från vissa överordnade, och sämre av andra. Samtidigt som man tyckte att situationen på jobbet var ohållbar lade man över ansvaret på mig, att jag varit för noggrann och gjort för mycket.”
Fysisk aktivitet blev nyckeln tillbaka
Idag har Sofia utmattningen i schack och är noga med att prioritera sömn, regelbundna måltider och någon form av medveten närvaro. Fysisk aktivitet blev hennes viktigaste verktyg för att ta sig tillbaka och det som reglerar ångest och stress bäst nu. Hon mår bra idag, men känner sig inte helt återställd. Ett visst funktionsbortfall kommer hon sannolikt att få leva med resten av sitt liv.
”Jag vill verkligen trycka på att det inte är värt att bränna ut sig. Man har hela arbetslivet, och stora delar av sitt vuxna liv, framför sig. Blir man rejält dålig så är det inte säkert att man blir bra igen.”
Sofia hoppas att hon med sin berättelse kan bidra till att underläkare vågar prata om utmattningssyndrom och bromsa i tid. För henne blev det kollegiala stödet avgörande.
”Jag hade nog inte vågat fortsätta som läkare om inte mina kollegor stöttat mig. De peppade mig till att känna att det här nog kan gå bra ändå. Idag gör jag AT och ser positivt på framtiden.” •
