Det behövs en nationell handlingsplan för ST i allmänmedicin
Hela samhället förlorar på att vägen till specialistläkare är så orimligt lång och krånglig, skriver Marina Tuutma, Distriktsläkarföreningen, och Madeleine Liljegren, Sylf.
Vi är mycket kritiska till att politiker i Sverige säger att det behöver satsas på primärvården, men samtidigt inte tar ansvar för den dimensionering och finansiering av specialiseringsutbildningen, ST, i allmänmedicin som krävs. Ansvaret behöver tas för alla invånares lagstadgade rätt till egen fast läkare. Det är just nu tyvärr mycket prat, men väldigt lite verkstad.
Efter en uppmärksammad tweet av underläkaren Sofia Zettermark på Twitter i förra veckan blev det känt att Västra Götalandsregionen, VGR, nu pausar samtliga nyanställningar av ST-läkare i allmänmedicin. Och det när nya specialister i allmänmedicin behövs som mest. Orsakerna till pausen är underfinansiering, haltande handledarkapacitet på många vårdcentraler samt brist på obligatoriska sidotjänstgöringsplatser. Detta dystra exempel illustrerar väl hur situationen ser ut i majoriteten av landets övriga regioner. Det råder brist på specialistläkare i allmänmedicin i samtliga 21 regioner. Målet om fast läkare till samtliga medborgare kan inte uppnås om det inte finns en specialist i allmänmedicin på vårdcentralen som har ledig kapacitet på sin patientlista.
Hösten 2018 tog VGR beslut om att öka antalet ST-tjänster i allmänmedicin från 440 till 540 stycken. Det var ett bra och alldeles nödvändigt beslut. För att VGR ska nå målet om en specialistläkare per 1500 invånare till 2025 krävs egentligen 640 ST-tjänster enligt den utredning, ledd av Jan Eriksson, som presenterades för ansvariga politiker förra året. Rapporten låg till grund för det fortsatta planeringsarbetet med kompetensförsörjningen av specialister i allmänmedicin. Även om beslut togs om fler ST-tjänster lyser resurserna för att klara av det utökade utbildningsuppdraget med sin frånvaro. Idag saknas täckning för nästan en tredjedel av alla utbildningstjänster.
Utöver grov underfinansiering är det ett stort problem att obligatoriska så kallade sidotjänstgöringsplatser inte räcker till, liksom de kurser som ST-läkaren måste gå. Det råder dessutom brist på handledare på många vårdcentraler. ST-tjänstgöring under handledning syftar till att unga läkare ska bli självständiga och kunna ge säker och högklassig vård till sina patienter. Varken ST-, AT-, BT-läkare eller läkarstudenter kan lära sig arbetet själva, utan behöver de erfarna specialistläkarnas stöd genom praktisk och teoretisk handledning och utbildning i det dagliga patientarbetet. Trots att regioner utbildar fler och fler specialister i allmänmedicin är verkningsgraden pinsamt låg – antalet handledare ökar inte i tillräcklig takt.
För att klara framtidens vård- och utbildningsbehov krävs ett stadigt inflöde av nya specialister. Mer än 30 procent av dagens specialistläkare är 60 år eller äldre. Det börjar bli bråttom att lära upp de blivande specialisterna.
Problematiken med finansiering, brist på sidotjänstgöringsplatser, tillgång till obligatoriska kurser samt handledarbrist är känd sedan länge och lyfts kontinuerligt av utbildningsansvariga i regionerna. Exemplet från VGR visar med all önskvärd tydlighet att kompetensförsörjningen av specialistläkare i allmänmedicin fortfarande inte är prioriterad. Finansieringen i regionerna täcker vare sig specialiseringsutbildningen utifrån medborgarnas behov eller kostnaden för att anställa de färdiga specialisterna i allmänmedicin.
Men varför råder det brist på allmänläkare? Antalet platser på de svenska läkarprogrammen beslutas av staten, medan AT- och ST-tjänster dimensioneras på regionnivå. Det finns i dag ingen nationell samordning. De senaste åren har platserna på läkarutbildningen utökats medan AT-platserna blivit färre eller legat på samma nivå. I dag väntar en läkare i snitt nästan ett år på att få en AT-plats. Detta är den första proppen i systemet. När sedan antalet ST-platser vare sig är dimensionerat eller finansierat utifrån befolkningens behov utgör det den andra proppen på vägen till fler specialister i allmänmedicin.
Ansvariga politiker kan inte vänta längre – problemen är välkända, men nu måste de agera. Hela samhället förlorar på att vägen till specialistläkare i Sverige är så orimligt lång och krånglig och vårdpolitikers trovärdighet skadas märkbart.
För att så snart som möjligt uppnå ett mål om en specialist i allmänmedicin per 1 500 invånare behövs en kombination av åtgärder:
• En nationell handlingsplan för att kunna dimensionera, organisera och finansiera ST-utbildningen och handledningen av blivande specialister i allmänmedicin.
• Tillräckligt antal sidotjänstgöringsplatser för ST-läkare i allmänmedicin. Ett tydligt utbildningsuppdrag behöver fastställas för såväl privat som offentligt driven specialistsjukvård.
• Tillgången på obligatoriska kurser behöver säkerställas.
• Handledarkapaciteten måste säkras genom attraktiva anställningsvillkor för att behålla de specialister som redan är anställda och för att locka till sig de nyutbildade. Särskild öronmärkt tid behöver avsättas för utbildningsuppdraget.
• Underlätta för och stimulera andra specialistläkare till att genomgå specialiseringsutbildning i allmänmedicin.
• Förstärk resurserna till primärvårdens studierektorsorganisationer för att säkerställa en hög och jämn utbildningskvalitet över hela landet.
Vården behöver fler underläkare, inte färre, som väljer allmänmedicin som sin specialitet. Exemplet med underläkaren i VGR får inte upprepas. Svenska Distriktsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening bidrar gärna i arbetet med att få fler specialister i allmänmedicin och inbjuder härmed till dialog med ansvariga på central och regional nivå.
Marina Tuutma, ordförande för Svenska Distriktsläkarföreningen
Madeleine Liljegren, ordförande för Sveriges yngre läkares förening
