Löftet om egen läkare hotas av regionernas ointresse

I höstas klubbade riksdagen en primärvårdsreform – alla invånare ska nu få tillgång till en fast läkare. Men hela processen hotas av regionernas ointresse. De vet varken hur många läkare de har i dag eller hur många som kommer att behövas i framtiden för att förverkliga visionen om egen fast läkare till hela befolkningen.

I regeringsförklaringen i september 2020 säger Stefan Löfven att primärvården ska reformeras och att en fast läkare är avgörande för detta. Både politiker och befolkning har stora förväntningar; att tillgängligheten till den fasta läkaren ska bli god och att de medicinska bedömningarna ska hålla hög kvalitet.

Men för att primärvårsreformen och omställningen till god och nära vård ska bli lyckad krävs rätt dimensionering av primärvården och resurser för att klara av de politiska ambitionerna med tillgänglighet, läkarnärvaro i äldrevården samt jämlik och effektiv hälso- och sjukvård. Tyvärr hotar regionernas senfärdighet i frågan hela reformarbetet.

Politiker och tjänstemän pratar gärna om fast läkarkontakt, men när Distriktsläkarföreningen, DLF, ber regionerna redovisa hur deras kompetensförsörjningsplaner ser ut framkommer en dyster verklighet. De flesta av Sveriges regioner beräknar inte alls hur många specialister i allmänmedicin som är kliniskt verksamma, varken till antal eller omräknat till antalet heltidstjänster. De följer heller inte upp hur många av ST-läkarna som blir färdiga och stannar på arbetsplatsen, varken i regionen eller i yrket.

Det fåtal regioner som kan redovisa siffror gör det framför allt för sina offentligt drivna vårdcentraler. Men stora delar av svensk primärvård är privat driven och hur många specialister som jobbar där har de flesta regioner alltså ingen aning om. Om man inte vet hur bemanningen ser ut i dag, hur ska man då kunna planera för framtiden?

Redan 2015 visade Sveriges läkarförbunds enkät till läkare i primärvården att det var drygt hälften som ansåg att deras vårdcentral kunde erbjuda en fungerande fast läkarkontakt. 2018 konstaterade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i sin rapport Allmän tillgång? att omkring hälften av vårdcentralerna har vakanser, att var femte läkare är hyrläkare eller vikarie, att det finns stora geografiska skillnader i tillgången till fast läkarbemanning i primärvården samt att brist på specialistläkare i allmänmedicin beror på bristande planering och otillräcklig samordning på både statlig och regional nivå.

Efter rapportens konstaterande har ingen förbättring skett och regionerna har fortfarande ingen kontroll på hur många specialistläkare i allmänmedicin de har eller behöver i primärvården. Detta bekräftas ytterligare i de mätningar som Socialstyrelsen gjort i sin rapport Tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvård samt tandvård 2019.

Rapporten konstaterar att regionerna inte gör uppföljningar för att se hur många specialister i allmänmedicin som arbetar kvar i primärvården.

Eftersom regionerna inte kartlägger hur många specialister i allmänmedicin de har vet de inte heller hur många nya specialistläkare i allmänmedicin primärvården kommer att behöva i framtiden. Det finns siffror på hur många utbildningsläkare som gör specialiseringstjänstgöring, ST, men inte över hur många ST-läkare som blir klara och stannar. Det tar många år att utbilda nya specialister och att tappa specialistläkare på grund av dålig arbetsmiljö och ett orimligt uppdrag har vi inte råd med.

Politiker och regiontjänstemän anser sig veta vilken väg och riktning en primärvårdsreform ska ta, men för det krävs av regionerna en korrekt dimensionering och finansiering av primärvården för att möjliggöra svenska folkets rätt till en fast läkare med god tillgänglighet. Utvecklingen av fast läkarkontakt står still, det är mycket prat men lite verkstad.

För rätt dimensionering av primärvården och för att uppnå målet med fast läkarkontakt ska regionerna med stöd av Anna Nergårdhs utredning God och nära vård:

• sätta en siffra på antalet individer en specialist i allmänmedicin kan vara fast läkare för, så kallat listningstak.

• utifrån befolkningsunderlag beräkna hur många specialistläkare i allmänmedicin som behövs i primärvården och börja fylla vakanserna.

• budgetera primärvården utifrån redan förändrat och utökat uppdrag.

En fast läkare kan inte ansvara för hur många människor som helst. DLF:s undersökning från 2020 visar att det inte är många av regionerna som har någon egentlig uppfattning om hur många invånare som ska dela på varje läkare.

Ett rimligt antal patienter per läkare ger en god tillgänglighet för invånarna. Vi anser att en sådan siffra är oerhört viktig för att sjukvården ska kunna hålla den kvalitet som utlovas och ge medborgarna den vård de har rätt till. DLF anser att en rimlig siffra är 1 000 till 1 500 personer beroende på lokal demografi, patienternas vårdtyngd, antalet patienter inskrivna på särskilda boenden och hemsjukvård och så vidare. I DLF:s undersökning kan endast 7 av landets 21 regioner ge en siffra på hur många heltidsspecialister de har och baserat på befolkning landar det där på runt 3 000 invånare per specialist.

Med en siffra på listningstak per heltidsspecialist och aktuellt befolkningsunderlag är det enkel matematik att räkna ut hur många specialistläkare i allmänmedicin som behövs.

Vi allmänläkare är för en god och nära vård, vi har mycket att ge, men ser framför oss hur vi går mot en nedsläckning snarare än den nystart svensk primärvård behöver. Denna kan inte bara ske i form av ord i en regeringsförklaring. Nu är det dags för regionerna att gå från ord till handling! Det behövs stärkt planering och styrning av allmänläkarförsörjningen.

Marina Tuutma, ordförande i Svenska Distriktsläkarföreningen

Carolina Emdin, ledamot i Svenska Distriktsläkarföreningen