”Rehabilitering står för tidiga, samordnade och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Insatserna ska vara av arbetslivsinriktad, medicinsk, pedagogisk, psykologisk, social och teknisk art och kombineras utifrån den enskildes behov, förutsättningar och intressen. Det är fråga om målinriktade insatser som förutsätter att den enskildes möjligheter till inflytande vid planering, genomförande och uppföljning beaktas och säkras. Insatserna fortsätter så länge individens behov kvarstår.” (Socialstyrelsen)
Den ovan beskrivna definitionen av rehabilitering kan kondenseras till ”samordnade, målinriktade insatser som utgår från den enskildes behov”. Denna process är komplex och dess metodik blir du som specialist i Rehabiliteringsmedicin expert på.
För att kunna bedriva samordnade insatser krävs teamarbete. Till skillnad från team inom andra medicinska områden sker arbetet ofta i interdisciplinära team, vilket innebär att graden av samordning är mycket hög och de målinriktade insatserna utformas gemensamt av teamet där den person (och närstående) som är aktuell för rehabilitering ingår. Du som läkare är huvudansvarig för teamet. Interaktionen mellan teammedlemmar är annorlunda än i övriga medicinska team med horisontell istället för vertikal kommunikation. Teamets sammansättning kan se olika ut men du kan, utöver med personen och närstående, arbeta med till exempel arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterska, kurator, psykolog, logoped och fysioterapeut.
Inom Rehabiliteringsmedicin utgår insatserna från den enskildes behov. Detta innebär att teamet tillsammans med person och närstående kartlägger en persons hälsotillstånd. Då tas inte bara i beaktande de biologiska faktorerna (anatomi och fysiologi) utan också psykosociala faktorer. Därigenom skapas ett holistiskt synsätt på en persons hälsotillstånd utifrån vilket målinriktade insatser initieras. Det huvudsakliga syftet är att göra anpassningen till ett liv, med nya eller förändrade förutsättningar till följd av skada eller sjukdom, med så hög förmåga som möjligt att vara aktiv och delaktig i sitt liv. Vid svåra tillstånd där personen kan sakna förmågan att själv föra sin talan kan detta innebära att insatserna inriktas på att stärka omgivningens stöd såsom närstående och personal.
