När SYLF bildades 1921 blev bara ett fåtal av läkarna medlemmar och arbetet för att förbättra arbetssituationen gick i motvind. En förbättring sedan bildandet var att oavlönade utbildningstjänster skrotats, men arbetsbelastningen var hög och arbetsmiljön var under all kritik. Men hur skulle man få gehör för sin sak?
1938 sammanställde SYLF en rapport om hur situationen såg ut runt om i landet för underläkarna. Syftet var att beslutsfattarna skulle få en bättre bild av underläkarnas situation. Det framkom att det var vanligt med arbetsdagar med avdelningsarbete nio timmar per dag, och att jour sex dagar i veckan därutöver var inte ovanligt. På den tiden fanns inga jourrum och extra kompensation för jourer fanns inte, vare sig i tid eller pengar. Det var fortfarande vanligt att arbetsgivaren stod för mat och husrum – inte sällan av dålig kvalitet eller i direkt sanitär olägenhet – och att värdet för bostaden då räknades av lönebetalningarna. Rapporten initierade en statlig offentlig utredning där SYLF:s egen ombudsman ingick.
Fyra viktiga vinster
Baserat på den rapporten togs ett mycket viktigt steg! När riksdagen senare skulle fatta beslut om ny ersättningsmodell i vården fanns fyra krav ställda för underläkarnas rättighet, direkt baserat på vad man kommit fram till i SYLF-rapporten:
Rätt till att delta i öppenvården,
Möjlighet att konsultera mer senior läkare,
Den totala arbetstiden skulle vara ”rimlig”,
Läkaren hade rätt att ”erhålla skälig ersättning”.
Det här möjliggjordes av att SYLF också fått fler medlemmar så att underläkarkraven uppfattades ha en legitimitet. Det gäller än idag: ju fler vi är, desto större gehör får vi, och vi fortsätter att publicera rapporter som blir del av underlag för de som styr i vården. Vår AT-rapport innehåller till exempel inte bara årets AT-ranking, utan fungerar till exempel som en sammanställning av många underläkares verklighet med krav på förändring.
Skulle du ha varit läkare om vi inte drivit de här frågorna? Se hur en kollega reagerar på erbjudandet!
