Hoppa till innehåll

Historik

Sveriges Yngre Läkares Förening grundades den 11 december 1921 då 20-talets eländiga situation med svårigheter att finna arbete för nyblivna läkare, stora studieskulder, oacceptabla bostadsförhållanden, oreglerad arbetstid och oavlönade ”utbildnings- och rekryteringstjänster” skapat behov av en facklig organisation för de yngre läkarna.

Initialt gick medlemsrekryteringen trögt men i slutet av 30-talet blev SYLF en kraft att räkna med.
Några av 30- och 40-talets viktigaste SYLF-frågor handlade om underläkarnas bostadsförhållanden och Serafenstriden – en strid som pågick under åren 1938-1947 och som rörde underläkarnas usla situation vid de statliga drivna Serafimerlasarettet och Karolinska sjukhuset.

SYLF var även pådrivande vid bildandet av Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation SYACO 1943, vars syfte var att finna en lösning på akademikernas amorteringsproblem.
Genom SYACO underlättades kontakten med myndigheterna men framförallt lades grunden för bildandet av SACO 1947. Under 1940-talet lyckades SYLF nå framgång i såväl löne- och bostadsfrågorna. Bostadsförhållandena för underläkare förbättrades efter att tidskriften Vår Bostad publicerat resultatet från SYLFs genomförda bostadsinventering där exempel: kombinerat toalettrum, kokvrå och skafferi, familjebostad i klocktorn med ringning varje timme dygnet runt etc. rönte stor uppmärksamhet. 1944 slöts det första avtalet med det nybildade Landstingsförbundet som mer än fördubblade lönerna för SYLFs medlemmar.

SYLF under 1950-tal & 1960-tal

Överskotten på läkare satte sin prägel på SYLF och Läkarförbundet under 50-talet när efterkrigstidens expansion inom sjukvården skedde genom nyinrättade underläkartjänster. Enligt gällande sjukhuslag fick det inte finnas mer än en överläkare på varje klinik vilket omöjliggjorde karriärgång för underläkarna. SYLFs styrelse bestod därför vid 50-talets slut av ”mogna” män med betydande sjukvårdserfarenhet (främst inom kirurgi) och med ”grundmurat konservativa åsikter”. 1959 ersattes SYLFs öppna årsmöten av fullmäktigemöten.

På 60-talet dominerades SYLFs verksamhet av frågor rörande underläkarnas arbetstider, krav på jourkompensation, totallön och orättvisa pottsystem. En annan milstolpe passerades 1965 då den första kvinnan kom in i SYLFs styrelse. Under 60-talet betalade patienterna direkt till läkarna vid öppenvårdsbesök och vid de flesta kliniker samlades öppenvårdsinkomsterna i en gemensam ”pott”. Potten fördelades sedan antingen mellan deltagande läkarna eller efter infödingsprincipen där den starke tog allt, vederbörande kallades då för ”en vit tvättbjörn” efter ett för tiden populärt tvättmedel. ”Pottsystemets” popularitet bland de yngre SYLF:arna ökade inte av att flera välkända tvättbjörnar satt på ledande poster i SYLFs styrelse… En stor framgång nåddes i 1964 års förhandling när Läkarförbundet mot alla odds lyckades driva igenom krav på jourkompensationsledighet för jourtjänstgöring under nätter samt sön- och helgdagar och principen om kompensation för jourtjänst hade härigenom sjösatts.

SYLF under 1970-tal & 1980-tal

Natten till den 1 januari 1970 förändrades hela läkarkårens situation och de fackliga problemställningarna i och med ”7-kronors reformen” som innebar arbetstidsreglering, enhetlig lönesättning och borttagande av prestationslönen. I SYLF-Nytt 1974 vädrades oro för ett läkaröverskott då 60-talets expansion av sjukvården hade följts av en utökning av läkarutbildningen. Som ett brev på posten kom i mitten av 70-talet åtstramningar i landstingens budgetar. Läkartjänster drogs in samtidigt som stora kullar kom ut på arbetsmarknaden. SYLF drev då krav på ett offentligt läkarprognosarbete för att påvisa obalansen på läkarnas arbetsmarknad. Socialstyrelsens generaldirektör övertygades till sist men först 1984 fattade riksdagen beslut om en viss reducering av läkarutbildningen. I och med att arbetsmarknaden och villkoren för underläkare förändrades fick man under 70-talet en ökad genomströmning av utbildningstjänster och därmed också av förtroendemän. År 1973 ersattes den stora SYLF-styrelsen med sitt verkställande utskott av en liten 5-manna styrelse. Ett representantskap med en företrädare för varje lokalavdelning inrättades som stöd styrelsen som efterhand utökades till sju ledamöter.

I utbildningsfrågorna samverkade SYLF under 70-talet med socialstyrelsen inom Nämnden för Läkares Vidareutbildning (NLV). NLV framtog 1972 den ”lilla röda” som var en beskrivning av AT och beslutade också om systematisk vidareutbildning i form av sex veckolånga kurser. SYLF gav också förslag om ett program för allmänläkares efterutbildning innan distriktsläkarföreningarna själva drev frågan. På förhandlingsfronten var förbättring av jourkompensation 1975 och av tidskompensation 1979 väl värt att notera. I mitten av 70-talet uppmärksammade SYLF problem med underläkarnas sociala situation avseende flytt och makes/makas arbete som sedan under 80-talet kom att utgöra ett stort problem när det gällde rekrytering av läkare till Norrbotten och andra glesbygder. Johan Calltorp, SYLFs ordförande 1973-1976, skriver att fackligt arbete är långsiktigt.”Det är sällan några frågor blir lösta direkt eller ens inom ett eller två års sikt. Det vanliga är istället att problem först uppmärksammas, sedan diskuteras och därefter börjar bearbetas intellektuellt, statistiskt och ideologiskt. Lösningen av problemet kommer ofta långt senare.” Detta är något som de flesta av oss ”yngre” upplever som oerhört frustrerande, ett problem som har uppmärksammats bör lösas på en gång! Risken är annars att man tappar förtroende för vad SYLF som organisation kan åstadkomma. Av historien ser vi att fackligt arbete ibland måste drivas med en dåres envishet för att lyckas, vi ser också att även sakfrågorna återkommer med jämna intervall, t.ex. är frågan om antalet platser på läkarutbildningen på nytt aktuell.

SYLF:s historia finns ”nedtecknad” fram till mitten av 80-talet men tidigare ordförande är nu inbjudna att fortsätta historiebeskrivningen.

Sammanställt ur ”Sylf 65 år”

SYLF:s ordförande från år 1986 fram till idag

1986 - 1987 Per-Erik Lundgren
1987 - 1990 Robert Leth
1990 - 1993 Ingmar Gladh
1993 - 1995 Catarina Andersson Forsman
1995 - 1996 Thomas Lindén
1996 - 1998 Mattias Hällje
1998 - 2001 Eva Nilsson Bågenholm
2001 - 2004 Ulrika Nilsson
2004 - 2007 Charlotta Sävblom
2007 - 2009 Heidi Stensmyren
2009 - 2012 Lena Ekelius
2012 - 2017 Emma Spak
2017 - 2019 Jonas Ålebring
2019 - 2022 Madeleine Liljegren
2022 - 2023 Shadi Ghorbani
2023 - Robert Holmqvist

Bli medlem i Sveriges läkarförbund
För alla läkare under hela karriären
  1. Trygghet på jobbet
  2. Unika försäkringar
  3. Lönestatistik för läkare