Dödshjälp
Dödshjälp är inte tillåtet i Sverige. Att döda en annan person är brottsligt (mord eller dråp), även om det sker med personens samtycke. Medhjälp till självmord är däremot inte ett brott i Sverige. Den läkare som skriver ut läkemedel till en person i syfte att denne ska ta detta för att beröva sig själv livet skulle emellertid riskera deslegitimering, eftersom agerandet sannolikt skulle bedömas strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vissa länder – till exempel Belgien, Nederländerna, Schweiz, Kanada och vissa delstater i USA – har reglering som tillåter dödshjälp.
Etiska uttalanden
I Läkarförbundets etiska regler, regel 2, anges att ”Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.”
World Medical Association (WMA) har i WMA Declaration on Euthanasia and Physician-Assisted Suicide (2019) mycket tydligt tagit avstånd från dödshjälp och läkarassisterat självmord.
Begrepp
Terminologin är mycket viktig vid diskussion och debatt i dessa frågor. Om de termer som används inte är väl definierade och rätt förstådda blir det näst intill omöjligt att föra en konstruktiv diskussion. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) använder i sin rapport Dödshjälp. En kunskapssammanställning (2017) följande definitioner:
- Dödshjälp – en insats som ges efter ett uttryckligt önskemål från patienten där avsikten är att insatsen ska orsaka patientens död.
Dödshjälp delas sedan upp i:
- Eutanasi – dödshjälp som sker genom att någon annan än patienten utför den avgörande handling som leder till patientens död.
- Assisterat döende – dödshjälp där patienten själv utför den avgörande handlingen.
I länder där dödshjälp är tillåtet brukar läkare medverka, antingen genom att utföra den dödande handlingen (eutanasi) eller genom att skriva ut det läkemedel som personen ska ta i självmordssyfte (läkarassisterat självmord).
Avbrytande av livsuppehållande behandling (till exempel att stänga av respirator eller avbryta näringstillförsel) är tillåtet och förenligt med god etik i två situationer:
- då fortsatt behandling inte är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet (gagnar inte patienten)
- då en beslutskapabel, välinformerad patient själv begär att behandlingen ska avbrytas
Adekvat palliativ behandling ska alltid erbjudas då livsuppehållande behandling avbryts.
Uttrycket passiv dödshjälp har ibland använts för att beskriva situationen då livsuppehållande behandling avbryts. Uttrycket är dock missvisande och bör inte användas. När livsuppehållande behandling avbryts avlider personen inte av själva behandlingen, utan av sin grundsjukdom. Det är alltså här inte fråga om dödshjälp.
Palliativ sedering – att i livets slutskede ge behandling som syftar till att lindra smärta och ångest genom att sänka patientens medvetandegrad – är tillåten. Svenska Läkaresällskapet har tagit fram riktlinjer som Läkarförbundet ställer sig bakom.
Läkarförbundets inställning
Läkarförbundet genomförde i april 2021 en enkät till 6 800 förbundsmedlemmar angående deras inställning till dödshjälp.
Drygt 3 300 besvarade enkäten. Svaren indikerar att läkarkåren är splittrad i frågan och att många är osäkra. Fyra av tio av de som besvarat enkäten är positiva till legalisering av dödshjälp, en tredjedel är negativa och en fjärdedel har valt svarsalternativet ”Jag vet inte”.
Läkarförbundet är i grunden negativt till dödshjälp (eutanasi och assisterat döende), men positivt till en allsidig debatt och en nyanserad belysning av frågan. Skälen för Läkarförbundets inställning är följande.
Sjukvårdens uppgift är att ge vård och bota, behandla och lindra sjukdomar. Dödshjälp bör inte vara samhällets svar på lidande och är inte i samklang med sjukvårdens syfte.
Förtroendet för och tilliten till läkare och hälso- och sjukvården ska värnas. Det är viktigt att hålla en tydlig ”rågång” mellan vårdens uppgift att ge vård och behandling och åtgärder som syftar i motsatt riktning. Dödshjälp inom sjukvården står även i strid med Sveriges nollvision för suicid.
Legalisering av dödshjälp skulle kunna innebära risk för stigmatisering av personer med funktionsnedsättning – en diskussion om vilka liv som är ”värda att levas”.
Frågan om hur man ska värdera patientens önskemål om dödshjälp är komplicerad. Förutom att patientens beslutskompetens kan vara svår att fastställa, så kan det finnas risk för att:
- patienten känner sig pressad att begära dödshjälp för att underlätta för eller inte vara en börda för anhöriga, vården eller samhället
- patientens önskemål bottnar i en behandlingsbar depression
- återstående förväntad livslängd, vilken kan påverka patientens inställning, felbedöms
- patienten ångrar sig, men sedan inte vågar dra tillbaka sitt önskemål
Om dödshjälp tillåts visar erfarenheter från bland annat Nederländerna att regleringen med tiden kan bli allt mer tillåtande; tillämpningen har med tiden vidgats så att flera grupper än de som ursprungligen avsågs omfattas. Bland dem som får dödshjälp i Nederländerna finns numer individer med demens, depression och minderåriga.
Den palliativa vården bör förbättras så att alla kan få en värdig, trygg och smärtfri sista tid i livet. Vården behöver vara uppmärksam på eventuellt behov av psykiatrisk bedömning och, då så är relevant, erbjuda patienten behandling mot depression. Det är viktigt att svårt sjuka patienter och deras anhöriga får god information om vilka behandlingar som finns att tillgå, såväl i den situation patienten befinner sig som senare under sjukdomsförloppet. Vid övergången till palliativ vård, då kurativa mål överges, ska brytsamtal genomföras och dokumenteras. Palliativ vård i livets slutskede kan inkludera palliativ sedering.
Kontakta medlemsrådgivningen
08–790 35 10
Ordinarie öppettider:
måndag–torsdag 9.00–17.00
fredag 9.00–13.00
Skicka e-post
medlemsradgivningen@slf.se
- check_circle Trygghet på jobbet
- check_circle Unika försäkringar
- check_circle Lönestatistik för läkare