Osant intygande

Den här informationen ger läkare och andra berörda yrkesutövare en samlad och lättillgänglig vägledning kring intygsskrivande i allmänhet och osant intygande i synnerhet. Här beskrivs de lagar och föreskrifter som styr intygsutfärdande, vilket ansvar som vilar på läkaren samt hur Försäkringskassan agerar vid misstanke om osant intygande. Målet är att stärka professionens kunskap och bidra till en trygg, korrekt och rättssäker hantering av intyg.

Välfärdsbrottslighet utgör ett allvarligt samhällsproblem. Inom hälso- och sjukvården kan den ta sig uttryck i felaktiga ersättningar, otillbörliga intyg och bristfälligt underlag för beslut. Detta riskerar att undergräva både tilliten till professionen och patientsäkerheten. Läkarkåren har därför en central roll i att upptäcka avvikelser och bidra till en rättssäker och hållbar välfärd.

Vad gäller vid utfärdande av intyg?

Det finns ett antal regelverk som reglerar utfärdande av intyg och utlåtanden. Några av dessa är patientsäkerhetslagen (PSL), patientdatalagen (PDL) och Socialstyrelsens intygsföreskrift Om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården (HSLF-FS 2018:54).

Läkarförbundet har även sina etiska regler där det anges att man i sin roll som intygsskrivande endast ska styrka sådant som har professionell och saklig grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt inte kan bedömas.

I PSL och intygsföreskriften finns de grundläggande bestämmelserna om utfärdande av intyg. I PSL anges att den som utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård, ska utforma det med noggrannhet och omsorg.

Av intygsföreskriften framgår bland annat att ett intyg som huvudregel ska utfärdas efter en undersökning av intygspersonen. Intygsutfärdaren ska vara saklig och opartisk och endast uttala sig om sådana förhållanden som hen har tillräcklig kännedom om. Vidare ska det framgå från vem en uppgift kommer, om det är intygsutfärdarens egen uppgift eller om den härrör från någon annan. Det ska också framgå vad som är intygsutfärdarens bedömning och vad som är uppgifter som ligger till grund för den. Intygsutfärdaren ska beakta att ett intyg kan få betydelse i rättsliga sammanhang.

Ovan innebär bland annat att den som utfärdar ett intyg eller läkarutlåtande ansvarar för att uppgifterna som anges är riktiga. Man får således enbart göra uttalanden som vilar på saklig och professionell grund.

Vad är osant intygande?

Osant intygande är ett brott (15 kap. 11 § brottsbalken) där någon i en urkund, såsom ett intyg eller avtal, lämnar osanna uppgifter om sin egen eller annans identitet, eller andra falska uppgifter som innebär fara i bevishänseende. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader, eller max två år vid grovt brott.

Osant intygande avser således att man medvetet intygat felaktiga uppgifter, till exempel i syfte att patienten ska få rätt till ersättning från Försäkringskassan. Det kan till exempel handla om osanna uppgifter gällande hur en undersökning gjorts, diagnos, undersökningsfynd, prognos, aktivitetsbegränsningar eller andra osanna uppgifter som kan innebära fara i bevishänseende, det vill säga som har betydelse för i detta fall Försäkringskassans beslut om en förmån.

Hur arbetar Försäkringskassan vid misstanke om osant intygande?

Upptäckt av misstanke

Försäkringskassan ska anmäla misstänkta brott mot myndigheten, där osant intygande, som beskrivs ovan, innebär att en läkare medvetet lämnar felaktiga eller fabricerade uppgifter i ett medicinskt underlag. Detta skiljs från kvalitetsbrister, som handlar om omedvetna kvalitetsbrister i intygen.

Kvalitetsbrister innebär att en läkare omedvetet lämnar felaktiga eller otillräckliga uppgifter i ett läkarintyg, till exempel bristfälliga beskrivningar av funktionsnedsättningar, aktivitetsbegränsningar eller felaktiga uppgifter om den försäkrades arbetsuppgifter. Dessa brister upptäcks i den ordinarie handläggningen och åtgärdas genom kompletteringar eller genom rutinen för rapportering av avvikelser i extern samverkan.

Osant intygande innebär i stället att läkaren medvetet lämnar felaktiga eller fabricerade uppgifter, exempelvis om hur en undersökning har genomförts eller vilka undersökningsfynd som gjorts.

Misstanke uppstår främst i Försäkringskassans ordinarie handläggning, ofta genom:

Oklarheter i läkarintyg och medicinska underlag.
Konsultation med försäkringsmedicinsk rådgivare (FMR).

Försäkringskassan anger själva följande ”kännetecken för misstanke om osant intygande”:

Formalia som gör att det går att verifiera vem intygsutfärdaren är saknas.
Lång tid sedan senaste undersökning vid tillstånd som inte är väsentligen oföränderliga över tid, sett till ett vanligt sjukdomsförlopp.
Lång tids sjukskrivning från primärvården vid allvarliga diagnoser (där uppföljning och behandling vanligtvis är aktuell inom specialistvård) utan uppgift om kontakt med specialistvård.
Motsägelsefulla uppgifter från arbetsgivare sett till begränsningar på läkarintyg.
Motsägelsefulla uppgifter från den försäkrade sett till begränsningar på läkarintyg.
Långvarig deltidssjukrivning på oförändrad nivå och utan uppgifter om rehabiliteringsåtgärder.
Omfattande diskrepans mellan läkarintyg och AFU.
Läkaren anger (vid upprepade tillfällen i ärendet) felaktig grund för intyg (till exempel kryssat i "min undersökning "varje gång men det har varit telefonkontakt).
Tydlig (grov eller upprepad) diskrepans mellan uppgifter i läkarintyg och journal.
Impulser från andra yrkesroller, t.ex. Rehabkoordinator.

Handläggningen

När Försäkringskassans försäkringsutredare identifierar oklarheter som kan tyda på osant intygande pausas bedömningen av arbetsförmågan och en anmälningssamordnare kopplas in. Försäkringskassan anger att polisanmälan bör göras när det finns misstanke om brott. Läkaren får i regel direkt återkoppling om att en anmälan har skickats in, men om återkoppling riskerar att påverka en pågående förundersökning kan den skjutas upp. Vid behov kan även andra åtgärder vidtas, såsom dialog med IVO eller regionerna.